Att våga säga nej

Det finns föreningar som vågar säga nej till spel högre upp i seriesystemet. Ett exempel är Ånge IK. Visst kan det säkert kännas lite surt att gå ner någon division. Det intressanta är ju att det förmodligen blir dubbla vinster: dels sparar man pengar, dels fortsätter man ge sina “egna” spelare chansen att spela istället för att värva in spelare från annat håll.

Fler föreningar borde kanske fundera på att tänka likadant. Självklart ska man våga satsa. Men, det gäller att få ihop helheten. När man har det, kör så det ryker. Om inte, fokusera på det som är det mest grundläggande syftet med föreningens verksamhet och på att ha en ekonomi i balans. Satsa kan man alltid göra senare. Det är värre att sitta med stora underskott och sedan (som det blir ibland) låta andra få göra räddningsarbetet.

 

Ekonomisk försämring i många kommuner

RF har i ny rapport gjort klart att många kommuner i praktiken försämrat ekonomin för idrottsföreningar genom att man inte höjt bidragen i samma takt som kostnaderna ökat. Det är inte för inte som något känns lite snett. Å ena sidan säger “alla” att idrottsföreningars verksamhet är viktigt. Å andra sidan agerar många som om den inte är det. Å ena sidan sägs att det här med integration, jämställdhet, demokratik, fostran… är viktigt och att man kan söka pengar till sådana projekt. Å andra sidan så minskas bidragen till de aktörer = idrottsföreningar som redan jobbar med detta i sin vardagliga verksamhet. Det finns ju redan aktörer, nätverk, rutiner, etc., som borde kunna nyttjas bättre för att göra det som framhålls som så viktigt.

Och det är väl här som jag tycker något är särskilt trixigt. För detta kräver nog att “man” börjar arbeta annorlunda med föreningslivet. Vem denne “man” är, är dock inte så lätt att säga. Är det kommunens fritidskontor? Är det SISU? Är det idrottsförbunden? Eller vem är det? Jag tror dock att vi måste ställa nya frågor och tänka oss nya lösningar gällande detta. Kanske måste vi våga fantisera fram, föreställa oss, ett nytt “föreningssystem”? Som inte handlar så mycket om stöd och service som om utveckling. Där vi använder idrottsföreningarna som en motor, en hävstång, en katalysator, eller vad vi nu vill kalla det. Men det måste ske aktivt och med kompetens.

Att stimulera utveckling..

I Almedalen lyssnade jag nyss på Josh Lerner som forskar bl a om huruvida politiker kan stimulera entreprenörskap/innovation eller inte. Hans budskap är att det går, men att det finns många fel att göra. Det finns en “boulevard of broken dreams” med exempel. Intressant var att ett vanligt fel är att man sprider ut medel/bidrag allt för mycket. Det blir “för tunt” för att kunna ge någon effekt. Detta görs i en missriktad “rättvisetanke” som – även om den är god – inte leder till vidare utveckling.

Närmast att tänka på här är hur en del aktörer inom idrottsrörelsen agerat när det gäller handslaget/idrottslyftet. Det är nämligen precis denna rättvisetanke som gjort att medel “smetats ut”. I ett exempel fick den sökande föreningen 1/8 av vad man hade sökt, då det ju var så många som hade sökt. Ska vi lyssna till en av världens mest framstående forskare är det ingen god strategi, utan leder tvärtom ytterligare en promenad längs “boulevard of broken dreams”.