Rapport om Talangutveckling

För några år sedan gjorde PG Fahlström vid Linnéuniversitetet “En studie om specialidrottsförbundens talangverksamhet”. Det finns flera intressanta iakttagelser i rapporten. En är:

“Förbunden lägger stor vikt vid att finna talangerna tidigt trots att de överlag anser att talang inte är så viktigt, att det är svårt att se dessa talanger tidigt och att man inte har några säkra kriterier att utgå från vid talangidentifiering. Det är lite motsägelsefullt och frågan kan ställas, varför lägger man så mycket tid på att finna talanger om talangen inte är så viktig?”

Även om rapporten har några år på nacken, så är den fortfarande högaktuell. Läs den!

 

 

Elitsatsning eller nivåindelning?

Nyheten om Vasalunds IF:s nivåindelning av sexåringar har lett till många diskussioner och nyhetsinslag. Sveriges Radios program Kaliber har haft tre program om elitsatsning och talangutveckling. Flera tidningar har behandlat aspekter på området. T ex Dagens Nyheter har en artikel om varför vissa är så bra på det de gör.

I ett av Kaliber-programmen hörs en förälder som skuldbelägger sin 8-årige son som efter 21 dagars tennisspelande i rad hoppade över en träning för att umgås med en kompis. Det ingår ju att man får träna även om motivationen inte är på topp – när man nu får så mycket resurser av klubben. Man ska vara tacksam för det.

Som jag tidigare har kommenterat på sajten FootballManagement.se (först här och sedan här), så tycker jag den diskussion som nu pågår riskerar att skada mer än den gör nytta.  Vi måste nyansera oss.

När forskare studerat talangutveckling gör de det utifrån en särskild utgångspunkt. Ofta handlar det om att försöka styrka eller avstyrka idén om att det går att förutsäga vilka individer som kommer bli elitatleter i framtiden. Många landar i att det inte går att förutsäga detta.

Detta har konsekvenser för hur vi organiserar och leder idrott. Ett exempel är att vi inte kan se att “Pelle” kommer bli elit medan “Lennart” inte kommer bli det och att vi därför inte ska satsa olika på dom. De bör erbjudas samma “satsning” i form av klubbens gemensamma resurser.

Detta är inte nödvändigtvis samma sak som nivåindelning.

Nivåindelning betecknas av många som ett sätt att anpassa verksamheten efter individens mognad (“nivå”). Det behöver inte handla om att man får mer eller mindre träning utan om en annan sorts träning och framför allt, en annan sorts stöd. Inte bättre eller sämre stöd, utan ett annat. Det handlar om pedagogik. I skolans värld har detta diskuterats länge och något som idag ofta förknippas med en modern skolverksamhet. Det handlar inte om att barnen ska “mindre eller sämre skola”, utan att få göra uppgifter i den takt och med det stöd som bäst utvecklar barnet.

Detta är inte samma sak som elitsatsning.

Elitsatsning är något annat. Elitsatsning – som kan definieras på många sätt – handlar (ofta) om att man lägger mer resurser på verksamheten. Mer, än om man har en “breddsatsning”. Fler träningar. Fler tävlingar. Mer resor. Mer tester. Kopplat till detta är ofta ökade krav från ledarna på individerna.

Nästa fråga är hur elitsatsningen går till. Även här måste vi nyansera oss. Åtminstone fyra exempel:

1) I en fotbollsförening finns flera lag i samma åldersgrupp. Föreningen väljer att sortera spelarna i “bätte” och “mindre bra”. Det lite bättre laget får andra förutsättningar och deltar i andra turneringar än de andra.

2) En förening erbjuder elitverksamhet. Anmäler du ditt barn till detta så vet du att det blir fler träningar, fler tävlingar och tuffare krav från ledarna – jämfört med om du anmäler ditt barn till en annan förening.

3) Som i punkt 2, men här gör föreningen en uttagning och bestämmer således vilka som får delta i verksamheten.

4) Föreningen erbjuder många pass i veckan (4-5) och möjlighet att åka på flera tävlingar. Det är stor variation i träningen. Ibland tränas helt andra sporter (fotbollslaget som simmar, springer, brottas, yogar, kör aerobics, cyklar…). Dock är inte kraven särskilt höga eller hårda. Du får hoppa över pass och det är OK att vara omotiverad. Ingen skuldbeläggning sker.

När vi diskuterar elitsatsningen märker jag att olika personer pratar om olika exempel (1-4). Forskningen har hittills mest intresserat sig för om det går att förutsäga elitframgångar. Det kan man inte och därför framstår exempel 1 som mindre klokt. När det gäller exempel 2 kan man ju säga att situationen är annorlunda. Här är det föräldern som bestämmer från början om det ska bli elitsatsning eller inte. I exempel 3 är det ett problem när klubben avgör detta – då grunderna för avgörandet således är ovetenskapliga. Det man kan säga här – angående omfattande träning – utifrån forskningen är att det finns problem om verksamheten är allt för ensidig. Man bör träna allsidigt. Gör man dock det, som i exempel 4, då bör det enligt forskningen inte vara något “problem”.

Till ekvationen kommer så de hårda kraven från ledare/föräldrar. Även här finns det forskning som är tveksam till allt för hårt kravställande i unga år. Det kan leda till skador och psykiska problem. Gällande exempel 2 och 3 föranleder det därför eftertanke, medan exempel 4 är en bättre situation.

En grundläggande problematik är våra känslor inför ord som “selektering”, “urval”, “rangordning”. Man kan hävda att vi aldrig kan komma ifrån detta. Livet handlar ofta om detta – till exempel uttryckt i att när man söker till gymnasiet gäller det att ha tillräckligt bra betyg. Då är barnen 15 år. Men på vilka grunder har vi avgjort att just 15 är lämplig ålder?

I radioprogrammet Kalibers tredje avsnitt pratades om barnkonventionen och om att verksamheten ska vara på barnens villkor. Det “lilla” problemet är: vem har rätt att definiera detta? Barnet? Föräldern? Idrottsledaren? Forskaren Jonas Stier uttryckte det i avsnitt två som att “allt som barnet tycker är roligt är inte bra”.

Men, omvänt skulle man kunna hävda att allt barnet tycker är tråkigt eller negativt är inte dåligt. Till exempel är det rätt bra att äta grönsaker, sova, ha galonbyxor när det regnar, etc, trots att många barn både blir ledsna och arga när de utsätts för dylikt tvång.

Vad jag menar är att det inte är självklart någonting här.

Forskningen som visar överbetoning på fysisk utveckling är ju egentligen ett skäl för oss att inte begränsa oss till åldersindelning. Den fysiska utvecklingen är så ojämn, så de som hunnit längs står ut som bäst. Om de istället delas in efter hur långt de kommit, så får vi en helt annan bild. Vem är det då som plötsligt blir “bäst”?

När idrott leder till skador för unga barn är det inte bra. Det framstår också som mindre kreativt ledarskap att använda tävling och hetsande jämförelser för barn under tio år – utveckling kan man få ändå. Men varför skulle det vara omöjligt för oss att tänka sig en verksamhet som innebär att man ibland tränar/tävlar med “bättre”, ibland “jämbördiga” och ibland “sämre”? I min värld är det inte antingen eller, utan både och. Det kräver förstås en bra ledning av föreningen och ett bra ledarskap i respektive grupp/lag. Om det saknas är det detta vi borde fokusera på. Inte nivåindelningen i sig.

 

 

Vägen till bättre elitidrott

I en artikel på SvD.se pratar RF:s nye elitidrottschef Peter Mattsson om sina tankar kring utveckling av elitidrott. Han säger några i mitt tycke centrala saker. En är att framgångsrika (idrotts-)stjärnor tränar mycket. Det finns inga genvägar. Därför måste det finnas möjlighet till att träna mycket. Han är också kritisk till den rådande debatten om barnidrott:

“- Det diskuteras mest om det är rätt eller fel att satsa stenhårt på åttaåringar och om i vilka åldrar man ska toppa lag och sådant.”

Diskussionen är viktig, men problemet är att vi glömmer bort diskussionen om hur vi skapar “en idrottsverksamhet där alla utmanas och sporras på sin nivå, oavsett vilken den är.”

Jag hade själv en diskussion med ett ungdomsfotbollslag för några år sedan på temat utveckling. De hade målat in sig i ett hörn kring idén att alla ska spela lika mycket och föräldrarna stod med tidtagarur och mätte tiden för sina barn. Nu ville ju ledarna gå ifrån detta lite och visste inte hur de skulle göra. Jag frågade dem om alla föräldrar kunde gå med på idén att varje barn ska utvecklas så bra som möjligt. Svaret var “ja”. För mig var det då enkelt. Gör individuella utvecklingsplaner där ni tydliggör vad ni bedömer ger bäst utveckling för varje individ. Det lär inte vara svårt att visa att det bästa inte alltid är att möta motståndare som är alldeles för bra för en själv och att det för individen kan vara värdefullt just att inte spela lika mycket eller ens alls, utan istället träna mer eller spela med ett yngre lag.

Omvänt är det inte så utvecklande för de bästa att alltid spela för lite eller inte vara med på planen när matchen ska avgöras. Hur ska man till exempel klara att spela en hel match om man under sina ungdomsår aldrig får göra det?

Får ni igång den diskussionen och får “lika för alla” just att mena lika stöd för utveckling och inte lika mycket speltid, så får ni helt andra möjligheter.

Det lilla problemet är förstås att göra dessa utvecklingsplaner… och att det ställs krav på ett mer aktivt ledarskap i syfte att utveckla varje individ.