51% igen…

Förslaget om förändringar gällande 51%-regeln gick inte igenom. En del hurrar, andra inte. Bland de glada märks bl a sådana som är a) rädda för att det annars skulle “dundra in” hänsynslösa riskkapitalister och b) att det skulle leda till att deras älskade idrottsförening på något sätt förstörs. Detta är givetvis en möjlig risk. Hur stor? Ingen vet. Förespråkare skulle då kunna säga att det redan idag finns personer som förstör föreningarna. För det behövs inte 51%-majoritet utan t ex bara en rejäl sponsorpost.

Men, om vi nu vänder på frågan. Varför skulle man ta bort spärren? Min personliga synpunkt är att det har med valfrihet att göra. Jag ogillar att staten ska styra en sådan sak. Det har inte med föreningsdemokrati att göra, eftersom det då inte är något som föreningen själv kan bestämma över. Jag vidhåller att föreningen ska bestämma hur den ska drivas och ägas.

OM nu det finns föreningar som tycker att det vore intressant, viktigt, spännande… eller helt enkelt nödvändigt att släppa ifrån sig majoriteten, så låt dem väl då få göra det. Det KAN leda till framgång, men också bakslag. Det KAN leda till att föreningen förstörs, men också inte. Det KAN leda till att andra föreningar därmed lyckas bättre, eller inte.

I fler än ett fall har jag hört att argumenten för att vilja ha 51% är att man då slipper tampas med alla bakåtsträvare i styrelsen. Och då menar dom inte personer som “vackert” värnar föreningsdemokratin, utan som i praktiken hindrar positiv utveckling. “Nej, det går inte. Nej, så har vi aldrig gjort. Nej, det behövs inte”. Inte sällan handlar det om att man inte vill ha in ny eller annan kompetens. Detta har negativa konsekvenser som också är värda att uppmärksamma och erkänna. Detta KAN leda till att föreningen till slut får lägga ner. Dvs, effekten kan bli densamma som om 51%-spärren tas bort.

När det gäller forskning inom området så skulle det till exempel vara intressant att veta hur många föreningar som har vilka problem gällande sin framtida överlevnad. Hur ser ekonomin ut – i det praktiska arbetet? Dvs, en sak är ju om föreningen får ihop sin ekonomi på pappret, en annan är hur mycket slit som ligger bakom, hur mycket svarta pengar det rör sig som och hur mycket annat “filurande” krävs det för att få det att gå ihop? Hur ser kompetensen i föreningarna ut? I hur många stöter man bort nödvändig kompetens eftersom “det ju är en demokrati” – trots att det i praktiken inte alls handlar om en fungerande demokrati utan om att det sitter en kärntrupp som styr allt och där medlemmarna inte har insyn i alla vardagliga – men viktiga – beslut som styrelsen håller på med och därför inte förstår att det som sker inte är i enlighet med deras vilja.

Om vi visste mer om detta, så skulle vi också kunna diskutera bättre kring vilka åtgärder som behövs för att undvika nedgång och/eller främja utvecklingen. Kanske är borttagande av 51%-spärren en mycket bra lösning inom vissa sporter och för vissa föreningar. I andra fall är det kanske helt andra åtgärder som behövs. Att bara sitta på rumpan och säga nej, leder dock ingen vart alls. Och DET tror jag vi alla förlorar på.

Så… nu kvarstår ju spärren och diskussionen är död ett tag. Desto viktigare då att få igång forskning och utveckling, bl a i syfte att stödja de fall där man redan idag ser problem med att spärren finns. Kan man hjälpa dem på något annat sätt än att ta bort spärren?

För fotbollsfantaster är det lätt att idag hänvisa till Tyskland. Men låt oss då göra det ordentligt och grundligt och utforska hur vi kan överföra detta till Sverige. För hittills har vi ju inte lyckats, trots 51%-spärren. Så någonting extra behöver vi förmodligen göra. Frågan är vad. Och hur.

 

 

 

 

 

 

Social innovation

Var idag på ett seminarium om just social innovation – och finansiering. Vet inte om det blev så mycket prat om finansiering, men intressant ändå. Det finns mycket pengar nu som satsas i olika projekt… och där man kan söka “riskkapital” till sociala innovationsprojekt.

Min fråga handlade om hur de såg på idrottsföreningarnas roll som sociala innovatörer. Ett svar var att de upplever att de “gamla” föreningarna lite för mycket “prenumererar på bidrag”, att de utmanas av nya ideella rörelser och att de måste bli duktigare på att visa sitt värde.

Mm… upp till bevis för föreningarna således.

Samtidigt blir jag bekymrad över att det är bara de som “skriker högst” och hoppar på modet som gäller, som kan få loss pengar till satsningar. De som i vardagen jobbar på som de alltid gjort, och som gör just de som alla andra först nu kommit på “är viktigt”, de får inga extra medel. Det blir lite konstigt. De är ju ändå vad som faktiskt sker, som är det viktiga, inte att man pratar om att man ska göra något.

Å andra sidan igen…. så hjälper det inte att tycka så. Pengarna kommer inte förrän man börjar spela det spel som man behöver spela och med de regler som de som “dömer” har satt upp.

Vi lär återkomma till frågan…