51 %

Frågan om 51%-regeln är högaktuell, bl a pga RIM-stämman i Luleå. I fredagens Aftonbladet får jag tillsammans med några andra “äran” att som expert få uttala mig om mina synpunkter på tre frågor. Se artikeln här. Artikeln inleds så här:

“Sportbladet vände sig till de som borde veta –  ett tiotal män och kvinnor som forskar och undervisar på svenska universitet och högskolor och som har specialkunskaper inom idrottsområdet.”

De menar således att vi borde veta något om detta. Problemet är att det inte finns någon som vet särskilt mycket om någonting i den här frågan. I alla fall inte jag och om jag får drista mig, inte mina “med-experter” heller. Vi gissar, antar och spekulerar som alla andra. Den bistra sanningen är ju att det inte bedrivs någon seriös forskning på området. Mer seriös menar jag omfattande, djupgående, systematisk, nyanserad, … Det är det stora problemet, inte bara i denna frågan utan i flera viktiga frågor kring idrottssveriges framtid.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Vi behöver ha en ordentlig satsning på forskning som handlar om ledningen av idrottsföreningar. Detta dels för att ta reda på hur det står till och dels för att utforska nya sätt att leda och organisera idrottsföreningar.

Det är ganska lätt att avfärda en förändring av 51%-regeln om man inte har insikt eller insyn i hur det kan fungera i idrottsföreningar. Exempelvis är det i en del fall en skendemokrati som försiggår, där det i praktiken är en eller några få starka män eller kvinnor som styr föreningen. Ibland leder det till toksatsningar som inte till gagn vare sig för föreningens medlemmar eller omgivande samhälle. I hur många fall? Vi vet inte.

En annan ingång är att säga att det i en del fall nog vore rätt skönt om det kom in någon med en ordentlig slant, så att styrelsen kunde koncentrera sig på att sköta om den faktiska idrotten och inte hela tiden jaga pengar. I hur många fall? Vi forskar inte på det, så vi vet inte.

Det finns risker med att avskaffa 51%-regeln. Men, det finns också risker med att inte avskaffa den – i alla fall inom vissa idrotter och på vissa nivåer. Det är inte på något sätt självklart vad som är mest rätt här, men då anser jag som i AB:s artikel att valfrihet ska råda. Låt medlemmarna i föreningen bestämma hur man vill ha det. Det är väl demokrati om något.

Framtidens idrottsförening

Nu finns rapporten Framtidens idrottsförening ute. I den lyfts viktiga framtidsfrågor. RS vill på basis av detta initiera strategiska diskussioner. I SVD – debatt skriver Karin Mattsson-Weijber (ordförande) och Birgitta Ljung (generalsekreterare) att idrottsrörelsen inte får slå sig till ro utan aktivt arbeta med sin utveckling. Man slår ett slag mot politikerna och varnar för en oroande trend:

” – Det finns en risk att om föreningar av myndigheterna betraktas som företag
så kommer de också successivt att tvingas bete sig som sådana.
Det är inte den väg svensk idrott vill gå.”

Just detta kan vid första anblick låta sunt och som något man vill hålla med om. Närmast till hands ligger väl detta med moms men också andra skatteregler. Samtidigt är citatet lite problematiskt. Dels i så måtto att det är ju frågan hur pass mycket de egentligen kan uttala sig om vad hela “svensk idrott” vill göra. Min förmodan är att ett allt ökande antal individer inte är så säkra på att det finns bara en väg.

En annan sida av citatet är att de – måhända avsiktligt, men kanske också oavsiktligt – ställer till det för alla oss som försöker få föreningarna att förstå att de i flera viktiga avseenden måste bete sig som vilket företag som helst. Det gäller exempelvis…

  1. Ekonomin måste gå ihop. Det finns inga “fria luncher”, inte ens för en idrottsförening. Det är oansvarigt att spendera pengar man inte har. Att i efterhand gå till medlemmarna och vädja om mer pengar för att man misskött verksamheten är inte förenligt vare sig för gott företagande eller gott “föreningande”.
  2. För att ha ordning på ekonomin i en lite större förening måste man hantera ekonomin professionellt. Det duger inte att skylla på att “det är ideellt arbete” – särskilt inte när det leder till punkt 1.
  3. I många företag arbetar man ständigt med att förbättra kvalitén. Det finns en hel del att lära här. Då kan man minska överraskningar såsom att barn utesluts i vissa lag, att ledare använder olämpliga metoder för taktikgenomgångar och att man inte utnyttjar den potential och kraft som finns hos alla medlemmar.

I dessa avseenden är det olyckligt om vi fortsätter sprida en romantisk bild av att en idrottsförening kan skötas lite hur som helst – “det är ju bara på skoj”. Visst finns det fortfarande små föreningar där detta gäller. Problemföreningarna är oftast dock lite större, med några fler miljoner i omsättning och med stora och ibland ödesdigra konsekvenser av dålig ledning. “Företag” får inte vara ett skällsord – det leder inte till något positivt. Håll istället fokus på vad det verkligen gäller, moms, beskattning, osv., och låt företagande, företagsamhet och företag vara något som kan gälla såväl idrott som teater som hårvård som caféverksamhet som taxitransporter (med bl a olika skattesatser).

Med denna “passus” hoppas jag att de önskade strategiska diskussionerna blir av och också kommer involvera brett och inte bara från “inside” idrottsrörelsen. Nyttja forskare, affärsutvecklare, organisationsutvecklare och andra kommersiella aktörer för att få fler perspektiv och ökad kreativ dynamik. Det som nu behövs är allt öppnare, inte mer stängda, dörrar.

Ekonomisk försämring i många kommuner

RF har i ny rapport gjort klart att många kommuner i praktiken försämrat ekonomin för idrottsföreningar genom att man inte höjt bidragen i samma takt som kostnaderna ökat. Det är inte för inte som något känns lite snett. Å ena sidan säger “alla” att idrottsföreningars verksamhet är viktigt. Å andra sidan agerar många som om den inte är det. Å ena sidan sägs att det här med integration, jämställdhet, demokratik, fostran… är viktigt och att man kan söka pengar till sådana projekt. Å andra sidan så minskas bidragen till de aktörer = idrottsföreningar som redan jobbar med detta i sin vardagliga verksamhet. Det finns ju redan aktörer, nätverk, rutiner, etc., som borde kunna nyttjas bättre för att göra det som framhålls som så viktigt.

Och det är väl här som jag tycker något är särskilt trixigt. För detta kräver nog att “man” börjar arbeta annorlunda med föreningslivet. Vem denne “man” är, är dock inte så lätt att säga. Är det kommunens fritidskontor? Är det SISU? Är det idrottsförbunden? Eller vem är det? Jag tror dock att vi måste ställa nya frågor och tänka oss nya lösningar gällande detta. Kanske måste vi våga fantisera fram, föreställa oss, ett nytt “föreningssystem”? Som inte handlar så mycket om stöd och service som om utveckling. Där vi använder idrottsföreningarna som en motor, en hävstång, en katalysator, eller vad vi nu vill kalla det. Men det måste ske aktivt och med kompetens.

Vägen till bättre elitidrott

I en artikel på SvD.se pratar RF:s nye elitidrottschef Peter Mattsson om sina tankar kring utveckling av elitidrott. Han säger några i mitt tycke centrala saker. En är att framgångsrika (idrotts-)stjärnor tränar mycket. Det finns inga genvägar. Därför måste det finnas möjlighet till att träna mycket. Han är också kritisk till den rådande debatten om barnidrott:

“- Det diskuteras mest om det är rätt eller fel att satsa stenhårt på åttaåringar och om i vilka åldrar man ska toppa lag och sådant.”

Diskussionen är viktig, men problemet är att vi glömmer bort diskussionen om hur vi skapar “en idrottsverksamhet där alla utmanas och sporras på sin nivå, oavsett vilken den är.”

Jag hade själv en diskussion med ett ungdomsfotbollslag för några år sedan på temat utveckling. De hade målat in sig i ett hörn kring idén att alla ska spela lika mycket och föräldrarna stod med tidtagarur och mätte tiden för sina barn. Nu ville ju ledarna gå ifrån detta lite och visste inte hur de skulle göra. Jag frågade dem om alla föräldrar kunde gå med på idén att varje barn ska utvecklas så bra som möjligt. Svaret var “ja”. För mig var det då enkelt. Gör individuella utvecklingsplaner där ni tydliggör vad ni bedömer ger bäst utveckling för varje individ. Det lär inte vara svårt att visa att det bästa inte alltid är att möta motståndare som är alldeles för bra för en själv och att det för individen kan vara värdefullt just att inte spela lika mycket eller ens alls, utan istället träna mer eller spela med ett yngre lag.

Omvänt är det inte så utvecklande för de bästa att alltid spela för lite eller inte vara med på planen när matchen ska avgöras. Hur ska man till exempel klara att spela en hel match om man under sina ungdomsår aldrig får göra det?

Får ni igång den diskussionen och får “lika för alla” just att mena lika stöd för utveckling och inte lika mycket speltid, så får ni helt andra möjligheter.

Det lilla problemet är förstås att göra dessa utvecklingsplaner… och att det ställs krav på ett mer aktivt ledarskap i syfte att utveckla varje individ.

 

 

Alla har EN synpunkt

Många, för att inte säga “alla”, har en synpunkt om det här med idrottsföreningars ledning. Det är en observation efter de senaste veckornas möten med människor med anledning av boken och seminariet i Almedalen. Många är kritiska och tycker det är tungt att vara involverad. Det gäller både som aktiv eller som förälder till aktiva.

Vad jag tycker mig se/höra är att det är EN fråga som dominerar synpunkterna: att man inte tar vara på ungdomarna eller att det är för mycket tid som läggs på att jaga intäkter eller att tränare är för dåliga eller att kommunen inte satsar på idrott(sanläggningar) eller…

Det gör det lätt att som motvikt nämna att det finns ju så mycket som är bra också. Det sprids nu en slogan (som sägs vara en vision) om att Svensk idrott = världens bästa idrott. Kanske ligger det något i det. Jag tror dock det finns en risk om vi hanterar varje kritisk synpunkt för sig, istället för att koppla ihop dessa och sammantaget se en mycket problematisk situation för många föreningar. Har de inte (stora) problem idag, är de i flera fall på väg att få det inom snar framtid. Detta är dock svårt att se i de generella siffror som tas fram.

Jag ser framför mig ett stort behov av att på ett “djupare” sätt analysera de fragment vi har och försöka pussla ihop dessa till lite större mosaiker. Kanske passar bitarna ihop på sätt som vi hittills inte förstått? Kanske passar de sämre?

RF:s ordförande Karin Mattsson Wejber lyfter fram att det finns stor variation mellan föreningar. Det tror jag också. Låt oss därför försöka hitta (bättre) sätt att beskriva nuläget, innan vi säger att den ena eller andra synpunkten är fel.