Idrott: i ideell eller privat regi?

SVTplay kan man se ett inslag om hur Idrottssverige förändras. Det sägs några viktiga saker här, bl a om att det finns en betalningsvilja för att som förälder slippa hjälpa till med framplockning av utrustning osv. I inslaget antyds att det finns en risk att det ideella försvinner. “Det är så samhället ser ut nu”. Man jämför med att vi förut inte hade städhjälp.

Det är intressant att komma ihåg att samhället förr byggde mycket på byteshandel. Ungefär som idrotten varit under 1900-talet. “Jag ställer upp med min tid i kiosken, med att sälja lotter… och ni tar hand om mina barn”. På samma sätt som övergången från byteshandel till “pengaekonomi” innebär vissa negativa saker, så innebär den nuvarande förändringen det. Men, det finns också många positiva saker. En ibland bortglömd sak är kompetens. Genom att betala mer, kan vi anställa personer som vet mer om hur man tränar och leder. I alla fall i teorin.

Det ideella kommer inte försvinna. Det tar sig nya uttryck. T ex tycker jag mig märka ett uppsving kring förskola/skola. Allt fler föräldrar ställer upp med sin tid eller med material för att stötta sin skola. Flera förskolor är kooperativ, dvs drivs precis som den klassiska idrottsföreningen. Om resultatet av förändringar inom idrottsbranschen leder till ökat föräldraengagemang i skolan, så vore det ju inte helt fel, eller vad tycker du?

Kompetensbrist, systembrist eller pengabrist?

I Dagens Nyheter säger Rizak Dirshe:

“– Jag blev så bra jag kunde bli i Sverige. Svenska friidrottsförbundets system och nuvarande klubbsystem, är inte gjorda för att få fram en världsstjärna i löpning.”

Han ansluter sig till andra kritiker av svensk friidrott. Förbundskapten Stefan Olsson slår tillbaka (se här) men håller också delvis med:

“– Vi lever i ett mellanmjölksland. Kanske vi ska välja ut ett antal löpare som får ett större stöd under längre tid för att kunna göra en satsning. Den kulturen har vi traditionellt inte i Sverige.”

Man verkar vara överens om att det saknas pengar, medan förbundskaptenen inte verkar se någon kompetensbrist eller systembrist.

Jag ser detta som ytterligare ett uttryck för att svensk idrott sitter fast. Många vill gärna hålla med om att det behövs mer pengar. Man har dock mycket svårt att se att det i sin tur kanske beror på kompetens- och systembrister. Kanske behöver vi bygga om vårt “idrottssystem”? Kanske behövs det mycket mer kompetens? För lite skillnad är det ju om pengarna ska komma “uppifrån”, dvs från staten eller “utifrån”, dvs från företag, offentliga organisationer och privatpersoner. Lite för ofta fokuserar vi på “uppifrån” när vi istället borde se hur vi kan förändra verksamheten på lokal nivå så att vi kan få in mer pengar “utifrån”. Och då tänker jag inte bara på ökad “sponsring” i traditionell bemärkelse.

Även om man nästan “krampaktigt” vidmakthåller att svensk idrott är fantastisk, kvarstår att förening efter förening drabbas av stora problem vad gäller ekonomi, styrelse och i slutändan därmed verksamheten. Jag tror faktiskt att vi bara sett början på detta. ÄVEN om det givetvis finns många goda exempel på en annan utveckling. Men, och det är en del av poängen, inte sällan är det föreningar som just tagit tag i sin situation och inte nöjt sig med “hur det varit”, utan t ex anammat “den nya tiden”, vad gäller både ekonomi och organisering av verksamheten.

 

Prioritet: finans

Mycket prat nu om storsponsorn som misstänks för “skummigheter”. Ljus riktas mot IFK Göteborg bl a då de hör till dom som tagit emot pengar. Jag säger inget om sakfrågan, för om den vet jag inget. Däremot kan det stämma till eftertanke: vem är det vi ingår affärer med, egentligen? Vet du det när du handlar från en webbutik? När du köper glass på semesterorten? När du käkar pizza på Sicilien? När du käkar på restaurang i Stockholm? Alla företag är inte snövita. En hel del är mer eller mindre skumma. Om inte annat kan det röra sig om lite svart försäljning eller privata inköp som bokförs på företaget. Det är dock lätt att bli moralisk över andras okunnighet. Idrottsföreningar är i sammanhanget ett ganska lätt byte, då deras högsta prioritet (…) är finanserna. “Mer pengar” är som ett rött skynke många gärna springer blint mot. Det är förståeligt. En huvudsponsor bör nog ändå undersökas rätt rejält – om man nu menar allvar med en seriös satsning vill säga. Kanske gjorde IFK, Hammarby m fl det. Kanske finns det inget skummigt i detta alls. Diskussionen ger dock anledning att påminna om att det kan vara värt att fundera på om man har tillräcklig kompetens för att värdera en stor affärspartners lämplighet.