Är tränarbyte i ishockey något att ha?

I en studie av svensk ishockey kommer forskarna fram till att tränarbyte under säsong har negativ – inte positiv – effekt. Artikeln heter Coach Succession and Team Performance: The Impact of Ability and Timing — Swedish Ice Hockey Data och publicerades i Journal of Quantitative Analysis in Sports (vol 5, no 1-2). Författare är Khalik Salman, Leif Arnesson, Leif och Ghazi Shukur.

Barnen ska inte behöva välja?

I Gästrikland har man nu gjort en överenskommelse mellan några idrotter om när olika idrotter ska prioriteras. Det gäller såvitt jag kan se innebandy, fotboll och ishockey.

– Nu tar vi ett gemensamt ansvar för att barn och ungdomar till och med 15 år ska kunna hålla på med fler idrotter samtidigt. Vi ska i största möjligaste mån organisera våra aktiviteter så att barn och ungdomar inte ”tvingas att välja” aktivitet, säger Ann-Gerd Bergdahl. (RF:s hemsida)

Det låter ju bra. Eller inte. Det är lite svårt att veta hur man ska förhålla sig. De hade gärna fått berätta lite mer om detaljerna kring detta. Handlar det om seriespelet? Eller träningen också? Ska man inte erbjuda någon fotbollsträning alls när det är hockeysäsong? Om så, hur bra känns det för tjejen som inte spelar hockey men som gärna hade fortsatt träna fotboll? Vad ska hon göra då? Hon lär ju tappa träningsmässigt jämfört med de som tränar/spelar hockey. För att inte tappa måste hon börja träna någon annan sport alltså – eller? Eller, om träningen får fortsätta, tappar jag då inte ändå jämfört med de som fortsätter träna fotboll medan jag tränar hockey? Här funderar jag lite…

Generellt funderar jag också på vår tro på att vi uppifrån kan styra fram “det vackra och goda”. Är problemet verkligen entydigt definierat? Vilka är de negativa konsekvenserna?

Om det nu är svårigheten att välja som leder till press, vad händer med alla andra krockar som finns och som pressar fram val: innebandyträning kl 09.45 eller handbollsträning kl 10.00? Min snart 6-årige son tvingas nu välja varje lördag. Borde inte man bestämma “uppifrån” att sådana krockar borde planeras bort? Hans gymnastikträning håller på ända till maj. Ska man ändra på det också, eftersom fotbollen då dragit igång?

Jag funderar också på hur det blir när han vill börja spela musikinstrument. Kan man då begära att de skiljer på exempelvis gitarr och trummor i olika säsonger som inte överlappar, så han kan lära sig båda instrumenten?

När jag var 8 år ville jag börja spela ishockey. Min pappa sa att jag fick välja mellan fotboll och ishockey. Jag valde fotboll. Lite tråkigt, men jag förstår än idag att de inte hade tid att skjutsa mig flera gånger i veckan (för långt att cykla). Fast visst hade det varit bra om någon “uppifrån” hade ordnat så att jag inte behövde välja.

Visst, jag förstår ju hur man tänker, men samtidigt blir jag fundersam. Vad är egentligen problemet? Vems är problemet? Går det över huvudtaget att lösa? Eller är det ändå så att vi människor, vuxna som barn, måste acceptera att vi inte kan göra allting vi önskar utan måste välja?

 

EASM2013: Effekter av en professionell klubb

På EASM2013-konferensen lyssnade jag på en presentation av en studie som syftar till …”to capture the impact of professional sport clubs on their local market”. De tittar närmare på NHL-klubbar (bl a Ottawa Senators). De har identifierat 160 faktorer (så här långt…) och kategoriserar de på några olika sätt. Ett exempel är spridning av en positiv sinnesstämning, en annan är att det pågår olika “Community”-projekt som syftar till att möjliggöra för människor som av olika skäl (ekonomiska, tradition…) inte sett ishockey, få se en match.

De syftar till att utveckla ett “scorecard” där olika effekter kan inplaceras för att ge en översikt över vad som sker och vad som kan ske (något de fick en del kritik för eftersom det var svårt att veta vem som skulle använda det och varför).

En reflektion är att presentationen är ännu ett tecken på det stora intresset för relationen mellan idrottsklubbar och samhället. En del görs under rubriken för CSR – Corporate social responsibility – , en del utifrån att myndigheter börjar upptäcka nyttan med idrottsklubbar (eller vill att de ska göra mer nytta för de pengar de får), men också utifrån att allt fler klubbar börjar se fördelarna med att aktivt arbeta med detta.

Guy Thomas beskrev exempelvis (i en annan presentation) hur man i England har idén om “Big Society”, där man nu vill få lokala idrottsklubbar att ta ett mycket större ansvar för lokalsamhället, t ex genom att öppna upp sig för andra målgrupper. Något, som klubbarna inte är särskilt sugna på, speciellt inte eftersom de inte får mer pengar för det, utan snarare mindre.

Vinst för Leksands IF

För ett halvår sedan var Leksands IF på ruinens brant. Konkurshot följdes av en rekonstruktion. Företag och skattebetalare fick ställa upp. En del hade starka synpunkter på detta, även om lagen nu är som den är. Bristande “management” finns inom alla typer av sektorer. Vad som däremot känns rätt knepigt nu är att föreningen uppvisar ett överskott på drygt 13 miljoner för senaste räkenskapsåret 2012/2013. Visserligen behöver de ha 7 miljoner för att reglera ackordslikviditeten i augusti, men jag vet inte, det känns bara lite knepigt att de visar så stor vinst. Och, jag vet att de inte behöver, men tänk om de hade sagt att de nu på något sätt skulle återgälda de som ställde upp i vintras. Det hade varit att visa ett modernt, uppfriskande ledarskap, sådär i CSR-tider (Corporate Social Responsibility).

Uppsats om varumärke inom ishockey

I uppsatsen Branding in a lower level sport club setting – the case of Swedish division 1 ice hockey, presenteras en studie kring varumärke i 7 st ishockeyklubbar i Division 1 (Halmstad hockey, Vita Hästen, Mjölby Hockey, Vimmerby Hockey, Nyköpings Hockey, Mariestad Hockey och Kungälv Hockey). Författarna utreder vad klubbarna gör för att stärka sitt varumärke. Även om det är olika saker man gör, är en gemensam nämnare att man jobbar med matchupplevelsen. Det inkluderar allt från parkering till biljettförsäljning, kioskförsäljning och sponsorhantering. Hur man gör detta varierar dock mycket. En del försöker härma elitklubbarna i en slags miniatyrversion. Vad som kanske förvånar är följande slutsats:

“The most important finding here were the lack of involvement and communication with fans towards what the team and brand should represent.”

Det verkar således finnas för låg förståelse av vikten av att nyttja fansen och därmed också stärka relationen till dom.

När det gäller de största utmaningarna för att bygga varumärke är slutsatsen följande:

“Financial challenges were one of the biggest obstacles to build a brand at this level and impacted teams ability to implement efforts to strengthen their brand e.g. improve facilities. Every team had been, wore currently in or on their way out of financial struggles. One of the main reasons for this, and a characteristic of the lower level sport club setting, was the management and personnel capabilities of the organizations. Teams often lack skills and experience in management that teams too claimed were the main reason for the financial struggles. Furthermore teams have recently started to experience serious problems in finding volunteers. This is a challenge not much discussed in theory and seems to be a characteristic of the lower level sport club setting as well. This was a crucial challenge as lower level teams are mainly run and managed by volunteer workers. (s 57)”

 Jag har markerat tre saker i citatet. De summerar på ett bra sätt situationen i många idrottsklubbar, inte bara på division 1-nivå i ishockey. Trots att många gör ett heroiskt frivilligt arbete räcker det inte till. Det är en av svensk idrotts främsta utmaningar.

 

 

 

Trend: supporterspelaren

En trend som börjar visa sig allt mer är att använda begreppet “supporterspelaren” som ett sätt att få in mer pengar från supportrarna. Detta är en vidareutveckling av att sponsorer går in och specifikt betalar inköp och/eller lön för en spelare. Senast i raden – som jag stött på – är hockeylaget HA74. För 500 kr eller mer får man sitt namn på hemsidan.

Lite kul hade ju varit om man fick någon annan nytta av sina pengar. Som att spelaren kom hem och gav en halvtimme privatlektion för sitt barn, eller kanske bara hängde med en – motsvarande det belopp man satt in. Om det nu ska vara någon poäng med att kalla det supporterspelare. För… är inte supportrarna via sina medlemsavgifter och entreavgifter redan med och betalar för spelarna? Vad är skillnaden? Nu får man sitt namn på hemsidan. Men ändå.

Som antyds är jag inte helt klar över vad jag tycker om detta. Spontant känns det som att man borde gå lite längre i det kreativa tänkandet. Om nu inte spelaren kan komma hemma till var och en, så kanske han (hon) i alla fall möta alla sina finansiärer gemensamt och så att säga “tacka för pengarna”. Eller nåt. Eller hur tänker du?

Tingsryds AIF ber medlemmarna om pengar

Hockeyklubben Tingsryds AIF fick avslag av kommunen på sin borgensansökan – för tillfället. Likviditeten är dock så ansträngd att man nu ber om pengar från medlemmarna. I ett dokument listar man alternativen. Man hävdar att problemet är likviditeten, kundfordringarna är 2,7 mkr.

Det finns dom som dock är tveksamma till om det finns en sund ekonomi i botten. Detta bidrar till osäkerhet kring det som föreningen nu gör. I ett av alternativen ombeds de med årskort att ändå betala entre till kommande 11 matcher – i förväg. De får då 1000 kr rabatt på årskorten till nästa säsong. Om nu ekonomin i grunden är god, så borde man väl kunna betala tillbaka hela beloppet? Om det dock inte är så, kommer ju frågan om det är en god idé att ge rabatt. Med 770 årskortsinnehavare innebär det att man “intecknar” 770.000 kr av nästa säsongs intäkter. I så måtto flyttar man bara problemen framåt.

Precis som i Leksand känns det nu som om det darrar ordentligt i grunden. Ska TAIF överleva och till vilket pris?

Lösningar?

Några av de senaste tidens rapporterade problemföreningar verkar vara på väg mot lösningar.

Leksands IF har kommit en bit på väg. Kommunen ställer upp med viss borgen. Banker ställer upp. Man säger upp personal. Och drar igång massiv “tiggarkampanj“. Igen, får man väl säga. Föreningen har ansökt om företagsrekonstruktion, i vilken man siktar mot att få 75% av de oprioriterade skulderna avskrivna.

Alltså, jag gillar Leksands IF. De blev mitt lag på 1970-talet. Jag har alltid fascinerats av den täta kopplingen till bygden och av deras “aldrig-ge-upp-mentalitet”. Men det var länge sedan man var riktigt bra. Det var länge sedan det var balans. Det verkar inte finnas ände på hur djupt hålet i plånboken är. Så fort man närmar sig något som verkar balans så kastar man iväg pengarna. Kanske är det omöjligt att i Leksand ha tålamodet att bygga en sund organisation? Jag håller alla tummar för att de reder ut det, men hoppas samtidigt att de kommer till rätt insikter kring hur framtiden ska formas.

Handbollsklubben Aranäs å sin sida har fått ett tillskott från en storsponsor. Man undviker nu konkurs. Spelarkontrakten omförhandlas nu i syfte att skapa en bättre balans.

 

Borås Hockey säger upp kontrakt…

Nästa klubb att ha ekonomiska problem är Borås Hockey. Alla kontrakt sägs upp. Pengarna räcker inte. Självklart blev inte spelarna glada. “Beska” kommentarer om att klubben får skylla sig själv som har betalat för höga löner. Hur det nu än står till med den saken kvarstår att vi har ännu ett exempel på att svenska idrottsföreningar har det tufft.