Social innovation

Var idag på ett seminarium om just social innovation – och finansiering. Vet inte om det blev så mycket prat om finansiering, men intressant ändå. Det finns mycket pengar nu som satsas i olika projekt… och där man kan söka “riskkapital” till sociala innovationsprojekt.

Min fråga handlade om hur de såg på idrottsföreningarnas roll som sociala innovatörer. Ett svar var att de upplever att de “gamla” föreningarna lite för mycket “prenumererar på bidrag”, att de utmanas av nya ideella rörelser och att de måste bli duktigare på att visa sitt värde.

Mm… upp till bevis för föreningarna således.

Samtidigt blir jag bekymrad över att det är bara de som “skriker högst” och hoppar på modet som gäller, som kan få loss pengar till satsningar. De som i vardagen jobbar på som de alltid gjort, och som gör just de som alla andra först nu kommit på “är viktigt”, de får inga extra medel. Det blir lite konstigt. De är ju ändå vad som faktiskt sker, som är det viktiga, inte att man pratar om att man ska göra något.

Å andra sidan igen…. så hjälper det inte att tycka så. Pengarna kommer inte förrän man börjar spela det spel som man behöver spela och med de regler som de som “dömer” har satt upp.

Vi lär återkomma till frågan…

Att stimulera utveckling..

I Almedalen lyssnade jag nyss på Josh Lerner som forskar bl a om huruvida politiker kan stimulera entreprenörskap/innovation eller inte. Hans budskap är att det går, men att det finns många fel att göra. Det finns en “boulevard of broken dreams” med exempel. Intressant var att ett vanligt fel är att man sprider ut medel/bidrag allt för mycket. Det blir “för tunt” för att kunna ge någon effekt. Detta görs i en missriktad “rättvisetanke” som – även om den är god – inte leder till vidare utveckling.

Närmast att tänka på här är hur en del aktörer inom idrottsrörelsen agerat när det gäller handslaget/idrottslyftet. Det är nämligen precis denna rättvisetanke som gjort att medel “smetats ut”. I ett exempel fick den sökande föreningen 1/8 av vad man hade sökt, då det ju var så många som hade sökt. Ska vi lyssna till en av världens mest framstående forskare är det ingen god strategi, utan leder tvärtom ytterligare en promenad längs “boulevard of broken dreams”.