Barnen ska inte behöva välja?

I Gästrikland har man nu gjort en överenskommelse mellan några idrotter om när olika idrotter ska prioriteras. Det gäller såvitt jag kan se innebandy, fotboll och ishockey.

– Nu tar vi ett gemensamt ansvar för att barn och ungdomar till och med 15 år ska kunna hålla på med fler idrotter samtidigt. Vi ska i största möjligaste mån organisera våra aktiviteter så att barn och ungdomar inte ”tvingas att välja” aktivitet, säger Ann-Gerd Bergdahl. (RF:s hemsida)

Det låter ju bra. Eller inte. Det är lite svårt att veta hur man ska förhålla sig. De hade gärna fått berätta lite mer om detaljerna kring detta. Handlar det om seriespelet? Eller träningen också? Ska man inte erbjuda någon fotbollsträning alls när det är hockeysäsong? Om så, hur bra känns det för tjejen som inte spelar hockey men som gärna hade fortsatt träna fotboll? Vad ska hon göra då? Hon lär ju tappa träningsmässigt jämfört med de som tränar/spelar hockey. För att inte tappa måste hon börja träna någon annan sport alltså – eller? Eller, om träningen får fortsätta, tappar jag då inte ändå jämfört med de som fortsätter träna fotboll medan jag tränar hockey? Här funderar jag lite…

Generellt funderar jag också på vår tro på att vi uppifrån kan styra fram “det vackra och goda”. Är problemet verkligen entydigt definierat? Vilka är de negativa konsekvenserna?

Om det nu är svårigheten att välja som leder till press, vad händer med alla andra krockar som finns och som pressar fram val: innebandyträning kl 09.45 eller handbollsträning kl 10.00? Min snart 6-årige son tvingas nu välja varje lördag. Borde inte man bestämma “uppifrån” att sådana krockar borde planeras bort? Hans gymnastikträning håller på ända till maj. Ska man ändra på det också, eftersom fotbollen då dragit igång?

Jag funderar också på hur det blir när han vill börja spela musikinstrument. Kan man då begära att de skiljer på exempelvis gitarr och trummor i olika säsonger som inte överlappar, så han kan lära sig båda instrumenten?

När jag var 8 år ville jag börja spela ishockey. Min pappa sa att jag fick välja mellan fotboll och ishockey. Jag valde fotboll. Lite tråkigt, men jag förstår än idag att de inte hade tid att skjutsa mig flera gånger i veckan (för långt att cykla). Fast visst hade det varit bra om någon “uppifrån” hade ordnat så att jag inte behövde välja.

Visst, jag förstår ju hur man tänker, men samtidigt blir jag fundersam. Vad är egentligen problemet? Vems är problemet? Går det över huvudtaget att lösa? Eller är det ändå så att vi människor, vuxna som barn, måste acceptera att vi inte kan göra allting vi önskar utan måste välja?

 

Om en innebandymatch

P4 Gotland har nu en programserie de kallar Radio IF. Ett kul initiativ som tar oss närmare den idrottsliga verkligheten. I ett avsnitt tittar de närmare på det som skedde runt omkring innebandymatchen Endre IF – Sala Silverstaden IB den 18 oktober. De pratar med folk som hjälper till, lagledaren, tränaren, fans och spelare. Vi får också en kort lyssning på hur det skriks från bänken under matchen.

I all sin enkelhet är det en fin illustration av hur det kan vara att arrangera elitidrott. Lyssna gärna via spelaren nedan. (Sista 10 min är nyheter). (länk till sidan här).

Själv slås jag bland annat av…

  • att domarna måste hämtas (på hur många platser i Sverige görs det?)
  • att det i Visby finns världsstjärnor i innebandy (kanske inte det alla i första hand tänker på)
  • att en funktionär kan lägga ungefär 4-5 timmar på en match
  • att en del skriker otroligt mycket under en match (och jag funderar på vad det leder till)
  • att sponsorer erbjuds kaffe och smörgåstårta i paus (inte öl som ofta inom fotbollen. Eller, det nämns inte i alla fall)

 

 

Två fel

Det finns säkert flera fel i den bild jag lade upp i föregående inlägg (och som finns här till höger). Det som slog mig var följande:

1) Varför i all sin dar springer de runt utan klubborna? Varför inte kombinera uppvärmning med klubbteknik? Åtminstone ha klubban i handen. Den ska de ju alltid ha under match. Eller varför inte boll och klubba. Så de kan träna på det. Med tanke på den utveckling som skett inom bollsporter när det gäller just att integrera boll i olika övningar är det förbluffande att man i en så modern sport som innebandy tydligen kör på det sätt som fotbollen gjorde för 30 år sedan.

2) Varför springer inte målvakten? Behöver hon inte värma upp lika mycket? Till saken hör att ledarna sade att hon bara behövde springa två varv medan de andra skulle springa fyra varv.

Kanske är jag petig. Men i min värld slösar man här bort viktig träningstid. Och gör det på ett tråkigt sätt. Det var ju inte så att tjejerna tyckte det var jättekul att springa runt. Tvärtom så försökte de – såklart – att gena i kurvorna. Varför inte låta de ha klubba och boll och så sätta ut koner som de kan dribbla runt?

En misstanke är att ledarna inte kan eller orkar bekymra sig om det där uppvärmningsmomentet. De är dock inte ensamma. Det finns många exempel på tränare som inte förstår att man kan göra många roliga – och nyttiga – saker med en uppvärmning. Undantag finns: titta gärna på hur de gör med uppvärmningen. Lär från andra idrotter. Våga vara kreativ.

 

Om gränser

Det verkar som om vi får vänja oss vid att media rapporterar mindre vanliga idrottshändelser. Till tidigare episoder kan vi nu lägga Visby Ladies som omedelbart bryter kontraktet med sina USA-proffs och Sala Silverstaden Innebandyklubb som sparkar sina tränare. I det första fallet hade spelarna hamnat i slagsmål i helgen och tydligen bidragit till att en man hamnat på sjukhus. I det andra fallet hade tränarna druckit alkhol i samband med två bortamatcher i Umeå. En spelare från nämnda klubb har också slutat tack vare att hon druckit. Enligt styrelsen är det nolltolerans som gäller, något som spelaren säger inte varit klart uttalat.

Händelserna är intressanta på flera sätt. Ett är givetvis vad spelare/tränare har gjort. Ett annat är klubbarnas agerande. I båda fallen tar man blixtsnabba beslut och straffar de inblandade. Det kan ses som ett tidens tecken, att nu får det vara nog med personer som inte följer klubbens värderingar. På ett sätt är det ju positivt. Samtidigt smyger sig också tanken in att det finns risk att man i sin längtan efter att framstå som rätt och redig förhastar sig. Risken finns att man inte hinner samla in alla fakta, men främst kanske att man tappar bort nyanserna.

När det gäller alkohol känner jag till en förening som för många år sedan hade en policy att ingen alkohol fick förtäras i samband med cuper. När så föräldrar/ledare satt i solstolarna på kväll två av tre under den där mysiga sommarturneringen, så öppnade en förälder en öl. En ledare reagerade direkt och hänvisade till den nya policyn. Diskussionen tog dock inte slut, utan fortsatte i en oväntad riktning, där man sade att kanske var policyn felaktig. Det kanske var orimligt att man inte skulle få öppna en enda öl. För vad är det för samhälle vi skapar då? Varför skulle en öl vara värre än de som dagarna i ända stå och bolma på cigaretter? Är det bättre att kommunicera “ok med rökning” än “ok med öl i måttliga mängder”? Poängen är att det inte är enkelt att dra gränser. Vad fallen ovan verkar indikera är dock att fler nu i alla fall verkar dra dom, även i handling.

Tränaren polisanmäld

Enligt Feminisiskt Perspektiv är innebandytränaren nu polisanmäld (se tidigare inlägg här). Om inte annat kanske detta lite tydligare signalerar att det är rätt allvarliga saker det här. Det är inte bara “en kul grej”. Det finns många inom idrottsvärlden som behöver inse det. Även om idrottsutövande ska vara på lek kan man inte förhålla sig till allt inom idrott som något som är “på skoj”. Detta gäller inte minst vi i ledande positioner.

Snygga brudar i försvaret…?

Det går inte att låta bli att häpnas över det som nu publiceras på feministisktperspektiv.se. I en innebandyklubb har någon kommit över de instruktioner som tränarna använder för sina 14-åriga spelare. För att de lättare ska komma ihåg hur de ska spela ett visst försvarsspel används ett språkbruk som är… helt obegripligt, men inbegriper uttryck som “snygga brudar i försvaret” och “smiska henne på rumpan”. Läs själva…