Vem är egentligen resultatfixerad?

I idrottens affärer skrev jag för ett tag sedan en krönika med rubriken “Vem är egentligen resultatfixerad?”. Jag vet att detta är “minerat område”. Många går igång ordentligt på dessa frågor. Just därför är det viktigt att våga ställa de obekväma frågorna. Att våga tänka tvärtom.  Det är så lätt att fastna i en ogenomtänkt “position”.

Min argumentation bygger på att många gör ett tankefel när de vill åtgärda vissa ledares (och kanske också barns) fokus på resultatet. Genom sina åtgärder visar de ju just att resultat är mycket viktigt. Det är så viktigt att vi måste ta bort det. jag har aldrig riktigt förstått det. I stort sett alla barn jag träffat i samband med idrott, från 2 års ålder och uppåt har varit medvetna om resultatet. De är på det klara med att någon lyckades bättre än någon annan. “Jag kom först” till bilen. “Pappa misslyckades fånga bollen, jag gjorde mål”.

Första fotbollsträningen med 70 fyra-/femåriga killar och tjejer för några år sedan gjordes det glasklart att de hade koll. “vi vann med 4-2”. Att de sedan inte alltid hade helt rätt i vilket resultat det blev, är en annan sak. Vi tränare sa till barnen att det inte spelade någon roll vem som vem eller hur mycket det blev. Barnen tittade konstigt på oss. För visst är det liiiite roligare att vinna än förlora – allt annat lika. Det innebar inte att de lade sig ner och grät om de förlorade. Bara att det var lite roligare. Som att det är lite roligare om pappa eller mamma busar vid matbordet än om de inte gör det.

Vi tror att genom att inte formellt räkna resultat i unga år så skulle vi lära barnen något positivt. Det tror jag inte särskilt mycket på. De struntar i det formella resultatet. De vet ändå vem det var som vann. och vilka som förlorade. De har en uppfattning om vilka som var “bra” respektive “dåliga”. Varför skulle vi skämmas över det? Det är väl så det är?

Däremot finns en risk att vi förmedlar ett slags tabu kring detta. Som att det är fel att vinna. Och fel att förlora. Det är synd om de som förlorar. Så vi ska inte nämna något om hur det blev, eller mäta något formellt resultat.

Varför inte låta det vara fullt naturligt att förlora? Ja, några gjorde mer mål än andra. Ni vann/förlorade alla matcher. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att ha kul. Och utvecklas.

Bolagisering eller inte bolagisering?

Dan Persson, bloggare på på Idrottens Affärer, gör ett mustigt inlägg med anledning av bolagisering eller inte. Ett citat: “Den här enstaka procenten aktiva i en halv procent av de RF anslutna föreningarna är orsaken till en utredning som framställer privatägda företag som djävulens påfund och den ideella föreningen av 1904-års modell som given av Gud.”

Men inte nog med det. Han ger också följande “skrapa” när det gäller den romantiska uppfattningen om föreningsdemokrati: ”

“Föreningar styrs av anställda, medlemmarna är inte aktiva, styrelsen är hoptjatad av en grupp äldre medlemmar och enda diskussionen på årsmötet skapas av den alltid lika närvarande rättshaveristen. Föreningsdemokratin slutade fungera i slutet av 80 talet. Att 2011 lägga krut på att det är föreningsdemokratin som är hotad är lika tidsenligt som att idag försöka skydda mammuten.”

Ja, vad säger man? Utan att själv ha läst den utredning som nu är ute på remiss, gissar jag att det ligger en del i vad Dan skriver. Mer än en idrottsforskare uppvisar en lika romantisk bild av den “sanna, ädla, rena” idrottsföreningen och det “hemska” aktiebolaget. Som om människor plötsligt blev helt galna för att de arbetade i ett aktiebolag. Som om ett sådant automatiskt innebär att man blir en girig vinstmaximerare. Dessa har uppenbarligen inte läst in sig på entreprenörskapsforskningen. Där finns helt andra bilder av hur entreprenörer (i aktiebolag) agerar och resonerar. Men det skulle förstås komplicera det hela. Och det är ju alltid lite jobbigt.