Gotland vs Växjö

I ett inslag om idrottsturism görs en liten jämförelse mellan Gotland och Växjö.

“- De (Växjö) jobbar mycket med idrottsarenor. Det är väl det de är bra på”
“- Det är väl nästan det ende de kan vara bra på?” (intervjuare)
“- De har ju inte samma lokala förutsättningar som vi har.”
“- Men de har ju stora anläggningar att locka med, och bra boendeservice, misstänker jag?” (intervjuare)

“- …

Vad tror ni svaret blev? Lyssna mot slutet av intervjun så får ni ett ärligt om än inte så smickrande (för Växjö) svar.

 

Småländsk idrottskultur?

Såhär i uppsatstider kan det vara läge för tips om uppsatser till studenter. För några år sedan kom en intressant uppsats om vad man kallade framgångsrik småländsk idrottskultur, med exempel från HV71, Kalmar FF och Lejonen Speedway (se uppsatssidan). Nu är förvisso Lejonen illa ute, med inlämnad konkursansökan. Men ändå.

I uppsatsens lyfter studenterna fram att man i alla föreningar vill ligga i framkant och vara nyskapande. Hjärtat för föreningen är också viktig. Det finns här likheter mellan de nämnda föreningarna, IKEA och Gnosjöandan. Man kan enligt dom se hur framgångsrik företagskultur och idrottskultur liknar varandra. Något som förenar är fokus på handling, vilket är typiskt för så kallade entreprenöriella organisationer, oavsett om de sysslar med idrott eller företagande. Uppsatsen är väl värd att läsa och kan stimulera till liknande studier.

Om gränser

Det verkar som om vi får vänja oss vid att media rapporterar mindre vanliga idrottshändelser. Till tidigare episoder kan vi nu lägga Visby Ladies som omedelbart bryter kontraktet med sina USA-proffs och Sala Silverstaden Innebandyklubb som sparkar sina tränare. I det första fallet hade spelarna hamnat i slagsmål i helgen och tydligen bidragit till att en man hamnat på sjukhus. I det andra fallet hade tränarna druckit alkhol i samband med två bortamatcher i Umeå. En spelare från nämnda klubb har också slutat tack vare att hon druckit. Enligt styrelsen är det nolltolerans som gäller, något som spelaren säger inte varit klart uttalat.

Händelserna är intressanta på flera sätt. Ett är givetvis vad spelare/tränare har gjort. Ett annat är klubbarnas agerande. I båda fallen tar man blixtsnabba beslut och straffar de inblandade. Det kan ses som ett tidens tecken, att nu får det vara nog med personer som inte följer klubbens värderingar. På ett sätt är det ju positivt. Samtidigt smyger sig också tanken in att det finns risk att man i sin längtan efter att framstå som rätt och redig förhastar sig. Risken finns att man inte hinner samla in alla fakta, men främst kanske att man tappar bort nyanserna.

När det gäller alkohol känner jag till en förening som för många år sedan hade en policy att ingen alkohol fick förtäras i samband med cuper. När så föräldrar/ledare satt i solstolarna på kväll två av tre under den där mysiga sommarturneringen, så öppnade en förälder en öl. En ledare reagerade direkt och hänvisade till den nya policyn. Diskussionen tog dock inte slut, utan fortsatte i en oväntad riktning, där man sade att kanske var policyn felaktig. Det kanske var orimligt att man inte skulle få öppna en enda öl. För vad är det för samhälle vi skapar då? Varför skulle en öl vara värre än de som dagarna i ända stå och bolma på cigaretter? Är det bättre att kommunicera “ok med rökning” än “ok med öl i måttliga mängder”? Poängen är att det inte är enkelt att dra gränser. Vad fallen ovan verkar indikera är dock att fler nu i alla fall verkar dra dom, även i handling.