Idrott och ekonomi

Idag tisdag släpper SR information om sin kartläggning av 160 elitidrottsklubbars ekonomi. Föreningarna omfattar olika idrotter, som fotboll, innebandy, basket, speedway, m m. Över häften av klubbarna har haft något ärende hos kronofogden. I tisdagens P1 Morgon fick jag möjligheten att ge några kommentarer.

När de ringde mig i måndags kväll var min första kommentar att det inte var särskilt förvånande. Många aktörer, såväl privata som kommunala organisationer, och privatpersoner har då och då ärenden hos kronofogden. Varför skulle idrottsföreningar skilja sig? Föreställningen om att idrottsföreningar ska vara “vita som snö” har under nog under hela idrottsrörelsens livstid krockat med en mycket mer krass och “solkig” verklighet. Trots det lever den romantiska bilden av den lilla, trevliga, och märk väl – ideella – föreningen som bara gör “goda saker”, kvar.

Det senaste året har dock denna bild utmanats allt mer. “Gymnastikledarskapsaffären” är bara ett exempel. Och då förfasar sig vissa, medan andra ser det mer som ett sundhetstecken. Inte affären i sig förstås, utan att den publika bilden blir mer realistisk.

Jag hör till de senare, även om jag självfallet också tar avstånd från alla “avarter”. Vad som ska betecknas som “avarter” är dock inte i dagens samhälle lika självklart längre. Lika lite som vad en idrottsförening “är” eller “inte är”. Det kanske viktigaste för alla som sysslar med idrott i nuläget är att inte ta så mycket för givet, utan istället öppna upp för samtal och funderingar kring hur vi kan åstadkomma idrott utan den överskuggas av “ekonomiska problem”. Sverige är inte ensamma om att ha problem. I Danmark, Holland, England och Spanien, för att nämna några länder, diskuteras liknande problem.

En del försöker ibland hävda att det är en liten klick föreningar och sporter som det handlar om. Det tror jag är en felaktig inställning. Fenomenet sprider sig, som i Spanien där det förut var fotbollen som var i fokus. Nu visar det sig att handboll och cykling också har bekymmer.

Orsaken till att allt fler drabbas är att vi alla lever i ett samhälle som förändrats/förändras kraftigt. Bl a påverkar nya arbets- och livsmönster de ekonomiska förutsättningarna för idrottsföreningarna. Vem har tid och/eller möjlighet att sitta i föreningens styrelse? Det är inte konstigt om det blir förhastade beslut.

Det är viktigt att inse komplexiteten och jobba med helheten, inte en fråga i taget: allt från hur idrottsföreningar leds i vardagen, till bidragssystemen och till hur kompetensstödet till idrotten ska utformas. Tyvärr saknar jag ett sådant helhetsgrepp. Få intresserar sig för frågan: “hur kan vi bygga en långsiktigt hållbar idrottsförening?”. RF har förvisso nu initierat projekt på temat “morgondagens idrottsförening”. Jag tror dock att vi måste våga satsa större och mer radikalt. Ta 20% av idrottslyftets pengar varje år under tio år för att bygga två-tre kunskapsmiljöer bestående av tvärsektoriella kompetenser för att jobba med hur framtidens idrottsorganisationer ska designas, ledas och utvecklas. Låt forskare, företagare, idrottsledare, konstnärer, managementkonsulter, lantbrukare, barn… arbeta kreativt och aktionsinriktat med tunga frågor på ett integrerat sätt.

Dessa miljöer måste få friheten att ifrågasätta även det mest “heliga”, som frågan om SISU idrottsutbildarna ska få ha det “monopol” som de idag har på att bistå idrottsföreningar med utveckling. Eller frågan om det kan vara lika OK att använda skattepengar till att anställa föreningsledare som att lägga dessa på konferensavgifter på Ronneby Brunn (jag har varit med om fall då de som delat ut pengar för idrottslyftet svarat “Nej”).

Och för att förekomma det som brukar anföras, jag vet att många idrottsföreningar inte har så stora ekonomiska problem och att de fungerar alldeles utmärkt. Det är inte dom vi pratar om. Vi pratar om de andra, och de är många nog.

Idrott är viktigt för oss människor, på fler plan än vad vi ofta klarar av att uppmärksamma. Det finns därför anledning att ta ett rejält tag i frågorna och inte längre nöja oss med det bristande ledarskap som i många fall ligger bakom problemen. Dock är det inte alls alltid som de största bristerna finns i föreningens styrelse. De kan finnas på helt andra nivåer i “idrottssystemet”, som hos kommunerna, i SISU eller distriktets idrottsförbund. Det måste vi också våga prata om. Och åtgärda. Men då måste vi först ur låsta positioner och vilja tänka och göra nytt.

Dansk handbolls uppgång och fall…?

Dansk håndboldI boken Dansk Håndbold – bredde, elite og kommercialiseringens konsekvenser (redaktör Rasmus K. Storm), beskriv och diskuterar några danska forskare dåtid och nutid gällande dansk handboll utifrån flera olika aspekter. Näst efter fotboll är handbollen den populäraste sporten. Intressant nog var det damhandbollen som tog täten när sporten tog rejäla kommersiella kliv. En förklaring är att statstelevision såg en outnyttjad potential och därför dels gick in med pengar, dels började visa mycket handboll.

Herrhandbollen har följt i kölvattnet och liksom damerna nått internationella framgångar.

I boken får vi lära att många klubbar genomgått flera ekonomiska kriser men också att breddhandbollen minskat. Det senare innebär en motsägelse mot den vanliga uppfattningen att elit föder bredd. Riktigt så är inte fallet i Danmark. Barnhandbollen ökar, men från junioråldern och uppåt minskar antalet utövare. En förklaring sägs vara att arbetslivet förändrats. Fler arbetar mer “flexibelt” och dessutom fler antal timmar, vilket leder till svårigheter att kombinera kontinuerligt handbollsspelande. Istället ser man en övergång till egenträning – som kan göras när det passar en.

Boken läste jag i samband med ett besök i Slagelse i Danmark. Där har handbollsklubben haft stora framgångar på damsidan, bl a med Champions League-segrar. Jag frågade på hotellet om det gick att se någon match. Beskedet jag fick var att klubben nyligen gått i konkurs. Jag fick också lära mig att de senaste årens lågkonjunktur generellt lett till problem. Dansk elithandboll har på fem år sammanlagt tappat 60 miljoner dkr i omsättning. Framtiden är därför mycket oviss. På positiva sidan kan vi därför se möjligheter för svenska klubbar. Hur det nu än blir med den saken så kvarstår känslan av att elitlagidrott “skakar” i sina grundvalar och att rejäla förändringar ligger på lur och väntar.

 

Lösningar?

Några av de senaste tidens rapporterade problemföreningar verkar vara på väg mot lösningar.

Leksands IF har kommit en bit på väg. Kommunen ställer upp med viss borgen. Banker ställer upp. Man säger upp personal. Och drar igång massiv “tiggarkampanj“. Igen, får man väl säga. Föreningen har ansökt om företagsrekonstruktion, i vilken man siktar mot att få 75% av de oprioriterade skulderna avskrivna.

Alltså, jag gillar Leksands IF. De blev mitt lag på 1970-talet. Jag har alltid fascinerats av den täta kopplingen till bygden och av deras “aldrig-ge-upp-mentalitet”. Men det var länge sedan man var riktigt bra. Det var länge sedan det var balans. Det verkar inte finnas ände på hur djupt hålet i plånboken är. Så fort man närmar sig något som verkar balans så kastar man iväg pengarna. Kanske är det omöjligt att i Leksand ha tålamodet att bygga en sund organisation? Jag håller alla tummar för att de reder ut det, men hoppas samtidigt att de kommer till rätt insikter kring hur framtiden ska formas.

Handbollsklubben Aranäs å sin sida har fått ett tillskott från en storsponsor. Man undviker nu konkurs. Spelarkontrakten omförhandlas nu i syfte att skapa en bättre balans.

 

Handbollsklubben Aranäs i ekonomiska bekymmer

Berättelsen om svenska idrottsföreningars ekonomiska situation fortsätter med exemplet HK Aranäs. De ställer nu in löneutbetalningarna och säger upp avtalen med alla spelare.  Man lanserar nu en stödkampanj där man ombeds låna ut 2000 kr (utan ränta) till klubben så att man kan få ordning på ekonomin. Återbetalningen blir 500 kr per i 4 år.

Klubben är jumbolag i Handbollens elitserie. Förklaringen de ger är att utgifterna är högre än intäkterna, vilket ju verkar logiskt. Hur det kan komma sig verkar än så länge mer oklart.

Cuidad Real: Obegripligt

Ett av världens bästa handbollslag “upphör”. Handbollslaget BM Ciudad Real, där Jonas Källman spelar, har plötsligt inte längre pengar att fortsätta verksamheten. Ägaren har bestämt sig satsa sina pengar på andra aktiviteter. Om det beror på att klubben inte lyckas generera tillräcklig avkastning eller om ägaren helt enkelt tappat sugen är oklart. Enligt Källman själv har spelarna fått gått ner i lön, vilket talar för det tidigare. Åter får vi ett exempel på att något inte står rätt till i idrottsvärlden. Jag kan förstå om Hammarby Handboll har problem, men hur kan ett av världens bästa handbollslag ha problem med ekonomin? Det är lika obegripligt som att FC Barcelona också har problem. Om man inte får ihop om det om man är bäst, vem ska då få ihop det? Det ligger nära till hands att förklara det med för höga spelarlöner. Kanske är det hög tid att börja reglera, så som man gjort inom hockeyn? Jag tror faktiskt det. För det börjar nästan bli lite löjligt det här…