Barnen ska inte behöva välja?

I Gästrikland har man nu gjort en överenskommelse mellan några idrotter om när olika idrotter ska prioriteras. Det gäller såvitt jag kan se innebandy, fotboll och ishockey.

– Nu tar vi ett gemensamt ansvar för att barn och ungdomar till och med 15 år ska kunna hålla på med fler idrotter samtidigt. Vi ska i största möjligaste mån organisera våra aktiviteter så att barn och ungdomar inte ”tvingas att välja” aktivitet, säger Ann-Gerd Bergdahl. (RF:s hemsida)

Det låter ju bra. Eller inte. Det är lite svårt att veta hur man ska förhålla sig. De hade gärna fått berätta lite mer om detaljerna kring detta. Handlar det om seriespelet? Eller träningen också? Ska man inte erbjuda någon fotbollsträning alls när det är hockeysäsong? Om så, hur bra känns det för tjejen som inte spelar hockey men som gärna hade fortsatt träna fotboll? Vad ska hon göra då? Hon lär ju tappa träningsmässigt jämfört med de som tränar/spelar hockey. För att inte tappa måste hon börja träna någon annan sport alltså – eller? Eller, om träningen får fortsätta, tappar jag då inte ändå jämfört med de som fortsätter träna fotboll medan jag tränar hockey? Här funderar jag lite…

Generellt funderar jag också på vår tro på att vi uppifrån kan styra fram “det vackra och goda”. Är problemet verkligen entydigt definierat? Vilka är de negativa konsekvenserna?

Om det nu är svårigheten att välja som leder till press, vad händer med alla andra krockar som finns och som pressar fram val: innebandyträning kl 09.45 eller handbollsträning kl 10.00? Min snart 6-årige son tvingas nu välja varje lördag. Borde inte man bestämma “uppifrån” att sådana krockar borde planeras bort? Hans gymnastikträning håller på ända till maj. Ska man ändra på det också, eftersom fotbollen då dragit igång?

Jag funderar också på hur det blir när han vill börja spela musikinstrument. Kan man då begära att de skiljer på exempelvis gitarr och trummor i olika säsonger som inte överlappar, så han kan lära sig båda instrumenten?

När jag var 8 år ville jag börja spela ishockey. Min pappa sa att jag fick välja mellan fotboll och ishockey. Jag valde fotboll. Lite tråkigt, men jag förstår än idag att de inte hade tid att skjutsa mig flera gånger i veckan (för långt att cykla). Fast visst hade det varit bra om någon “uppifrån” hade ordnat så att jag inte behövde välja.

Visst, jag förstår ju hur man tänker, men samtidigt blir jag fundersam. Vad är egentligen problemet? Vems är problemet? Går det över huvudtaget att lösa? Eller är det ändå så att vi människor, vuxna som barn, måste acceptera att vi inte kan göra allting vi önskar utan måste välja?

 

Idrott och ekonomi

Idag tisdag släpper SR information om sin kartläggning av 160 elitidrottsklubbars ekonomi. Föreningarna omfattar olika idrotter, som fotboll, innebandy, basket, speedway, m m. Över häften av klubbarna har haft något ärende hos kronofogden. I tisdagens P1 Morgon fick jag möjligheten att ge några kommentarer.

När de ringde mig i måndags kväll var min första kommentar att det inte var särskilt förvånande. Många aktörer, såväl privata som kommunala organisationer, och privatpersoner har då och då ärenden hos kronofogden. Varför skulle idrottsföreningar skilja sig? Föreställningen om att idrottsföreningar ska vara “vita som snö” har under nog under hela idrottsrörelsens livstid krockat med en mycket mer krass och “solkig” verklighet. Trots det lever den romantiska bilden av den lilla, trevliga, och märk väl – ideella – föreningen som bara gör “goda saker”, kvar.

Det senaste året har dock denna bild utmanats allt mer. “Gymnastikledarskapsaffären” är bara ett exempel. Och då förfasar sig vissa, medan andra ser det mer som ett sundhetstecken. Inte affären i sig förstås, utan att den publika bilden blir mer realistisk.

Jag hör till de senare, även om jag självfallet också tar avstånd från alla “avarter”. Vad som ska betecknas som “avarter” är dock inte i dagens samhälle lika självklart längre. Lika lite som vad en idrottsförening “är” eller “inte är”. Det kanske viktigaste för alla som sysslar med idrott i nuläget är att inte ta så mycket för givet, utan istället öppna upp för samtal och funderingar kring hur vi kan åstadkomma idrott utan den överskuggas av “ekonomiska problem”. Sverige är inte ensamma om att ha problem. I Danmark, Holland, England och Spanien, för att nämna några länder, diskuteras liknande problem.

En del försöker ibland hävda att det är en liten klick föreningar och sporter som det handlar om. Det tror jag är en felaktig inställning. Fenomenet sprider sig, som i Spanien där det förut var fotbollen som var i fokus. Nu visar det sig att handboll och cykling också har bekymmer.

Orsaken till att allt fler drabbas är att vi alla lever i ett samhälle som förändrats/förändras kraftigt. Bl a påverkar nya arbets- och livsmönster de ekonomiska förutsättningarna för idrottsföreningarna. Vem har tid och/eller möjlighet att sitta i föreningens styrelse? Det är inte konstigt om det blir förhastade beslut.

Det är viktigt att inse komplexiteten och jobba med helheten, inte en fråga i taget: allt från hur idrottsföreningar leds i vardagen, till bidragssystemen och till hur kompetensstödet till idrotten ska utformas. Tyvärr saknar jag ett sådant helhetsgrepp. Få intresserar sig för frågan: “hur kan vi bygga en långsiktigt hållbar idrottsförening?”. RF har förvisso nu initierat projekt på temat “morgondagens idrottsförening”. Jag tror dock att vi måste våga satsa större och mer radikalt. Ta 20% av idrottslyftets pengar varje år under tio år för att bygga två-tre kunskapsmiljöer bestående av tvärsektoriella kompetenser för att jobba med hur framtidens idrottsorganisationer ska designas, ledas och utvecklas. Låt forskare, företagare, idrottsledare, konstnärer, managementkonsulter, lantbrukare, barn… arbeta kreativt och aktionsinriktat med tunga frågor på ett integrerat sätt.

Dessa miljöer måste få friheten att ifrågasätta även det mest “heliga”, som frågan om SISU idrottsutbildarna ska få ha det “monopol” som de idag har på att bistå idrottsföreningar med utveckling. Eller frågan om det kan vara lika OK att använda skattepengar till att anställa föreningsledare som att lägga dessa på konferensavgifter på Ronneby Brunn (jag har varit med om fall då de som delat ut pengar för idrottslyftet svarat “Nej”).

Och för att förekomma det som brukar anföras, jag vet att många idrottsföreningar inte har så stora ekonomiska problem och att de fungerar alldeles utmärkt. Det är inte dom vi pratar om. Vi pratar om de andra, och de är många nog.

Idrott är viktigt för oss människor, på fler plan än vad vi ofta klarar av att uppmärksamma. Det finns därför anledning att ta ett rejält tag i frågorna och inte längre nöja oss med det bristande ledarskap som i många fall ligger bakom problemen. Dock är det inte alls alltid som de största bristerna finns i föreningens styrelse. De kan finnas på helt andra nivåer i “idrottssystemet”, som hos kommunerna, i SISU eller distriktets idrottsförbund. Det måste vi också våga prata om. Och åtgärda. Men då måste vi först ur låsta positioner och vilja tänka och göra nytt.

EASM-konferens

Den 20:e EASM-konferensen gick av stapeln förra veckan i Danmark. Det är konferens för forskare och andra intresserade av Sport Management i Europa. En hel del presentationer handlade som vanligt om policyfrågor. Lite ovanligt var fokus på frågor kring volontära ideella organisationer, dvs motsvarande våra idrottsföreningar. Även i andra länder (som Holland) ser man ökade bekymmer med att få medlemmar att ställa upp i det ideella arbetet. Man ser sig allt mer som kund som köper en tjänst.

Själv var jag med i en workshop kring fotbollsforskning. Vi var rätt överens om att föreningar inte är så intresserade av forskning kring hur man leder föreningar.

Sammantaget kunde vi svenskar konstatera att samarbetet mellan idrottsrörelsen och akademin (forskarna) verkar vara större, t ex i Danmark, Holland, Norge… Vad det beror på kan man fundera lite på. Klart är att “där ute”, ser man tydliga samband mellan kunskap om föreningsledning och att det sedan blir bra spel “på plan”. Man har också mindre problem med att kombinera elit och bredd – verkar det som. Det finns en del att inspireras och lära av.

Ekonomistyrning i idrottsföreningar – hur går det till?

I en uppsats från 2005 (Hopp om spel med styrning, Florek med flera, se uppsatssidan), vill författarna beskriva och analysera utformningen och användningen av ideella idrottsföreningars ekonomistyrning. De tittar bland annat på en ridklubb och på fotbollsklubbar. De finner att budget är det främsta verktyget som används och då främst i kontrollsyfte. Vissa nyckeltal används, men ofta omedvetet. Den största bristen man finner är att i föreningarna saknas det en vision som kopplas till budgeten. Man kan också ha nytta av att dela upp budgeten på fler ansvarsenheter för att bättre sprida tankesätt (det som ligger bakom budgeten) och för att få en bättre kostnadskontroll.

En reflektion man kan göra är alltså att man inte använder budget i planeringssyfte: hur gick det förra året, vad vill vi göra framöver och vad kostar i så fall det? Inte heller verkar man använda budgeten som ett sätt att åstadkomma rationaliseringar (effektiviseringar) av verksamheten.

Man nöjer sig med att jämföra plan med utfall. Det kan vara gott så, men bör som författarna betonar, göras relativt ofta under ett år. Vad jag själv upptäckt många gånger är att när man gör denna uppföljning, säg i maj, så har man mest nytta av att göra en prognos för resten av året, givet att man vet att utfallet nu ser ut på detta vis. Detta kräver stor insyn i verksamheten och att man vet huruvida de budgeterade fotbollarna har köpts in eller inte. Detta kan vara nog så svårt i en lite större förening. Den förening som vill ha ordning på ekonomin har dock mycket att vinna på att göra så.

Compact learning på CSM-dagen

Utbildningsprogrammet Coaching and Sport Management vid Linnéuniversitetet i Växjö hade i torsdags sin CSM-dag.  Ungefär 4 års arbete presenterades under dagen (20 studenter x 10 veckor = 200 veckor). Därav uttrycket “compact learning”. Av sådant som presenterades kan nämnas att mental träning ånyo får en positiv bekräftelse. Elin Helgesson fann i sina intervjuer av bordtennisspelare att de definitivt ansåg sig ha nytta av mental träning. Johan Pettersson fann i sin studie av IF Elfsborg att sista intrycket precis som första intrycket är viktigt för publiken på en fotbollsmatch.

Även om det kanske inte är revolutionerande resultat som presenteras bidrar studenterna till att bit för bit flytta fram kunskapsområdet inom sport management. Icke att förglömma är också att de genom sina frågor i många fall också sätter igång tankar och reflektioner bland verksamma inom idrottsbranschen. Bara det i sig är värt en hel del.

En del av uppsatserna som presenterades denna dag kommer länkas upp på uppsatssidan framöver.