LIF-boken recenserad

Boken Ledning av idrottsföreningar som jag gav ut förra året har nu blivit recenserad på Idrottsforum.org. Simon Junström, en historiker från Stockholms universitet, har läst och konkluderar att det är en utmärkt management-handbok för mindre idrottsklubbar. Just det uttrycket är lite roande, med tanke på att en poäng var att inte skriva den som en handbok, något som SISU:s bokförlag ville. I min värld är en handbok mycket mer normativ. Men, det kan ju ses som grader på en skala såklart. Och, det är ingen tvekan om att en ambition var att skriva så att den kunde användas av de som jobbar i och med föreningar.

Recensenten är lite kritisk mot att jag inte reder ut kommersialiseringsbegreppet i boken och menar att “-analysen av föreningens väsen blir lidande”.  Jag har lite svårt att förstå på vilket sätt det blir lidande och hur en teoretisk diskussion om detta skulle bli “- användbar i vässandet av styrnings- och organiseringsarbetet”. Men, jag håller med om att det hade varit roligt att reda ut begreppet. Mitt val var att lämna det till en tänkt lärobok i Sport Management.

En kritik förs också fram mot metoden:

“Forslund skriver att han initialt fått anslagsavslag på grund av ”’svåröverstigliga metodproblem’” (sid. 204). Dessa grundläggande problem kvarstår dessvärre i slutprodukten. Stötestenen är att det etnografiska tillvägagångssättet inte tycks ha varit vägledande under arbetet i föreningen, men kommit till först i efterhand när Forslund kunnat släppa sin roll som aktör för att retrospektivt börja betrakta händelserna utifrån. Utmaningen att balansera dessa roller är i sanning svåröverstiglig – men till författarens försvar ska sägas att han är helt öppen med att arbetsgången förlöpt på detta vis.”

Stötestenen, dvs problemet, verkar vara att jag att jag inte först satt och fundera på vilken forskning jag skulle göra och sedan genomförde den, utan kom på det efter hand. Det kan man ju ha teoretiska funderingar kring. Men det är mycket oklart vad det reella problemet är. Recensenten skriver inte rent ut det som en del skulle anmärka på: det retrospektiva anslaget. Det finns ju alltid en problem med att “idag” försöka komma ihåg och rekapitulera händelser som hände “igår”. Ska vi våga lita på att det som forskaren skriver då är sant? Detta är ju ett problem för forskare som arbetar i den positivistiska traditionen. För andra, som arbetar i en mer socialkonstruktionistisk tradition, är det ett icke-problem.

Som jag skriver i boken, det finns inget sätt att fastställa att en viss berättelse (eller tolkning) är mer rätt än en annan. Hade jag från börjat bestämt mig för att göra forskning i en förening så hade berättelsen eventuellt blivit annorlunda, förmodligen för att jag då hade agerat lite annorlunda. Hade det varit mer rätt? Mycket tveksamt. Mitt agerande hade självfallet påverkats av att jag var en medveten forskare. Nu agerade jag istället mer “naturligt” (….) och satt därefter på mig en forskarhatt. Det finns därför anledning att tro att mitt “datamaterial” faktiskt är mer värt som det är nu, än om jag haft en strategi från början.

Om detta lär dock alla lärda fortsätta att tvista :-).

Det som gör mig mest glad är att recensenten uppskattar de detaljerade beskrivningarna i boken. Jag ville verkligen skriva en bok som gav liv åt idrottsföreningars vardag och som bidra till att fler får en bättre förståelse av hur det är att (försöka) leda en förening. För, det behövs.

 

 

 

Elitsatsning eller nivåindelning?

Nyheten om Vasalunds IF:s nivåindelning av sexåringar har lett till många diskussioner och nyhetsinslag. Sveriges Radios program Kaliber har haft tre program om elitsatsning och talangutveckling. Flera tidningar har behandlat aspekter på området. T ex Dagens Nyheter har en artikel om varför vissa är så bra på det de gör.

I ett av Kaliber-programmen hörs en förälder som skuldbelägger sin 8-årige son som efter 21 dagars tennisspelande i rad hoppade över en träning för att umgås med en kompis. Det ingår ju att man får träna även om motivationen inte är på topp – när man nu får så mycket resurser av klubben. Man ska vara tacksam för det.

Som jag tidigare har kommenterat på sajten FootballManagement.se (först här och sedan här), så tycker jag den diskussion som nu pågår riskerar att skada mer än den gör nytta.  Vi måste nyansera oss.

När forskare studerat talangutveckling gör de det utifrån en särskild utgångspunkt. Ofta handlar det om att försöka styrka eller avstyrka idén om att det går att förutsäga vilka individer som kommer bli elitatleter i framtiden. Många landar i att det inte går att förutsäga detta.

Detta har konsekvenser för hur vi organiserar och leder idrott. Ett exempel är att vi inte kan se att “Pelle” kommer bli elit medan “Lennart” inte kommer bli det och att vi därför inte ska satsa olika på dom. De bör erbjudas samma “satsning” i form av klubbens gemensamma resurser.

Detta är inte nödvändigtvis samma sak som nivåindelning.

Nivåindelning betecknas av många som ett sätt att anpassa verksamheten efter individens mognad (“nivå”). Det behöver inte handla om att man får mer eller mindre träning utan om en annan sorts träning och framför allt, en annan sorts stöd. Inte bättre eller sämre stöd, utan ett annat. Det handlar om pedagogik. I skolans värld har detta diskuterats länge och något som idag ofta förknippas med en modern skolverksamhet. Det handlar inte om att barnen ska “mindre eller sämre skola”, utan att få göra uppgifter i den takt och med det stöd som bäst utvecklar barnet.

Detta är inte samma sak som elitsatsning.

Elitsatsning är något annat. Elitsatsning – som kan definieras på många sätt – handlar (ofta) om att man lägger mer resurser på verksamheten. Mer, än om man har en “breddsatsning”. Fler träningar. Fler tävlingar. Mer resor. Mer tester. Kopplat till detta är ofta ökade krav från ledarna på individerna.

Nästa fråga är hur elitsatsningen går till. Även här måste vi nyansera oss. Åtminstone fyra exempel:

1) I en fotbollsförening finns flera lag i samma åldersgrupp. Föreningen väljer att sortera spelarna i “bätte” och “mindre bra”. Det lite bättre laget får andra förutsättningar och deltar i andra turneringar än de andra.

2) En förening erbjuder elitverksamhet. Anmäler du ditt barn till detta så vet du att det blir fler träningar, fler tävlingar och tuffare krav från ledarna – jämfört med om du anmäler ditt barn till en annan förening.

3) Som i punkt 2, men här gör föreningen en uttagning och bestämmer således vilka som får delta i verksamheten.

4) Föreningen erbjuder många pass i veckan (4-5) och möjlighet att åka på flera tävlingar. Det är stor variation i träningen. Ibland tränas helt andra sporter (fotbollslaget som simmar, springer, brottas, yogar, kör aerobics, cyklar…). Dock är inte kraven särskilt höga eller hårda. Du får hoppa över pass och det är OK att vara omotiverad. Ingen skuldbeläggning sker.

När vi diskuterar elitsatsningen märker jag att olika personer pratar om olika exempel (1-4). Forskningen har hittills mest intresserat sig för om det går att förutsäga elitframgångar. Det kan man inte och därför framstår exempel 1 som mindre klokt. När det gäller exempel 2 kan man ju säga att situationen är annorlunda. Här är det föräldern som bestämmer från början om det ska bli elitsatsning eller inte. I exempel 3 är det ett problem när klubben avgör detta – då grunderna för avgörandet således är ovetenskapliga. Det man kan säga här – angående omfattande träning – utifrån forskningen är att det finns problem om verksamheten är allt för ensidig. Man bör träna allsidigt. Gör man dock det, som i exempel 4, då bör det enligt forskningen inte vara något “problem”.

Till ekvationen kommer så de hårda kraven från ledare/föräldrar. Även här finns det forskning som är tveksam till allt för hårt kravställande i unga år. Det kan leda till skador och psykiska problem. Gällande exempel 2 och 3 föranleder det därför eftertanke, medan exempel 4 är en bättre situation.

En grundläggande problematik är våra känslor inför ord som “selektering”, “urval”, “rangordning”. Man kan hävda att vi aldrig kan komma ifrån detta. Livet handlar ofta om detta – till exempel uttryckt i att när man söker till gymnasiet gäller det att ha tillräckligt bra betyg. Då är barnen 15 år. Men på vilka grunder har vi avgjort att just 15 är lämplig ålder?

I radioprogrammet Kalibers tredje avsnitt pratades om barnkonventionen och om att verksamheten ska vara på barnens villkor. Det “lilla” problemet är: vem har rätt att definiera detta? Barnet? Föräldern? Idrottsledaren? Forskaren Jonas Stier uttryckte det i avsnitt två som att “allt som barnet tycker är roligt är inte bra”.

Men, omvänt skulle man kunna hävda att allt barnet tycker är tråkigt eller negativt är inte dåligt. Till exempel är det rätt bra att äta grönsaker, sova, ha galonbyxor när det regnar, etc, trots att många barn både blir ledsna och arga när de utsätts för dylikt tvång.

Vad jag menar är att det inte är självklart någonting här.

Forskningen som visar överbetoning på fysisk utveckling är ju egentligen ett skäl för oss att inte begränsa oss till åldersindelning. Den fysiska utvecklingen är så ojämn, så de som hunnit längs står ut som bäst. Om de istället delas in efter hur långt de kommit, så får vi en helt annan bild. Vem är det då som plötsligt blir “bäst”?

När idrott leder till skador för unga barn är det inte bra. Det framstår också som mindre kreativt ledarskap att använda tävling och hetsande jämförelser för barn under tio år – utveckling kan man få ändå. Men varför skulle det vara omöjligt för oss att tänka sig en verksamhet som innebär att man ibland tränar/tävlar med “bättre”, ibland “jämbördiga” och ibland “sämre”? I min värld är det inte antingen eller, utan både och. Det kräver förstås en bra ledning av föreningen och ett bra ledarskap i respektive grupp/lag. Om det saknas är det detta vi borde fokusera på. Inte nivåindelningen i sig.

 

 

Valsarnas tur

Nu duggar rapporterna om ekonomiska problem tätt. Nyss var det Frölunda Hockey som gick med 19,9 miljoner back. Idag är det Valsarna Speedway som är nära konkurs. Tidigare i år fick Lejonen speedway lämna in handduken. Skånska Dagbladet listade 14 juni ett antal skånska klubbar som haft stora ekonomiska problem. Även på lägre nivåer finns det många klubbar som kämpar med att få ihop siffrorna. Åseda IF i Småland är bara ett exempel.

Det är inte utan att det känns som om det börjar bli hög tid att ta tag i denna situation. Vad beror det på? Hur kan vi åtgärda det? Ett bekymmer här är att vi saknar forskning inom området. Det finns en massa tyckanden, men vi vet lite. Det är dags att börja ändra på det.  

Ett första steg är att vara med i diskussionen på seminariet i Almedalen, 5 juli kl 9.15 (Högskolan Gotlands lokaler). Tema: Hur ska idrottsföreningar överleva i framtiden? Välkommen du också.

Stort behov av forskning

På FEKIS-konferensen presenterades resultat från en pågående översikt kring Sport Managementforskningen. Vad är det för forskning som publiceras i de ledande vetenskapliga tidskrifterna? Svaret var att det var förvånansvärt lite som hade med hur man leder en idrottsklubb. Det mesta handlar om mer övergripande nivåer såsom distriktsförbund eller på nationell eller global nivå. När det väl sedan handlar om klubbnivå handlar nästan en tredjedel om marknadsföring. Värt att notera är att de knappt finns någon forskning på svenska förhållanden. I dessa tidskrifter alltså. Självfallet pågår det en del forskning, men det har hittills inte “kommit ut”. Generellt sett är det ändå ett tecken på att det inte pågår särskilt mycket. Från andra fält kan man nämligen se att livlig forskningsaktivitet till slut faktiskt “kommer ut” i tidskrifter. Så, kanske dags att fler ger sin i området. För det krävs dock finansiering. I nuläget är det dock kärvs, eftersom huvuddelen av forskningen inom idrottsvetenskap går till medicinsk forskning. Det finns all anledning för RF – och andra – att ta sig en funderare kring detta.