Idag tisdag släpper SR information om sin kartläggning av 160 elitidrottsklubbars ekonomi. Föreningarna omfattar olika idrotter, som fotboll, innebandy, basket, speedway, m m. Över häften av klubbarna har haft något ärende hos kronofogden. I tisdagens P1 Morgon fick jag möjligheten att ge några kommentarer.
När de ringde mig i måndags kväll var min första kommentar att det inte var särskilt förvånande. Många aktörer, såväl privata som kommunala organisationer, och privatpersoner har då och då ärenden hos kronofogden. Varför skulle idrottsföreningar skilja sig? Föreställningen om att idrottsföreningar ska vara “vita som snö” har under nog under hela idrottsrörelsens livstid krockat med en mycket mer krass och “solkig” verklighet. Trots det lever den romantiska bilden av den lilla, trevliga, och märk väl – ideella – föreningen som bara gör “goda saker”, kvar.
Det senaste året har dock denna bild utmanats allt mer. “Gymnastikledarskapsaffären” är bara ett exempel. Och då förfasar sig vissa, medan andra ser det mer som ett sundhetstecken. Inte affären i sig förstås, utan att den publika bilden blir mer realistisk.
Jag hör till de senare, även om jag självfallet också tar avstånd från alla “avarter”. Vad som ska betecknas som “avarter” är dock inte i dagens samhälle lika självklart längre. Lika lite som vad en idrottsförening “är” eller “inte är”. Det kanske viktigaste för alla som sysslar med idrott i nuläget är att inte ta så mycket för givet, utan istället öppna upp för samtal och funderingar kring hur vi kan åstadkomma idrott utan den överskuggas av “ekonomiska problem”. Sverige är inte ensamma om att ha problem. I Danmark, Holland, England och Spanien, för att nämna några länder, diskuteras liknande problem.
En del försöker ibland hävda att det är en liten klick föreningar och sporter som det handlar om. Det tror jag är en felaktig inställning. Fenomenet sprider sig, som i Spanien där det förut var fotbollen som var i fokus. Nu visar det sig att handboll och cykling också har bekymmer.
Orsaken till att allt fler drabbas är att vi alla lever i ett samhälle som förändrats/förändras kraftigt. Bl a påverkar nya arbets- och livsmönster de ekonomiska förutsättningarna för idrottsföreningarna. Vem har tid och/eller möjlighet att sitta i föreningens styrelse? Det är inte konstigt om det blir förhastade beslut.
Det är viktigt att inse komplexiteten och jobba med helheten, inte en fråga i taget: allt från hur idrottsföreningar leds i vardagen, till bidragssystemen och till hur kompetensstödet till idrotten ska utformas. Tyvärr saknar jag ett sådant helhetsgrepp. Få intresserar sig för frågan: “hur kan vi bygga en långsiktigt hållbar idrottsförening?”. RF har förvisso nu initierat projekt på temat “morgondagens idrottsförening”. Jag tror dock att vi måste våga satsa större och mer radikalt. Ta 20% av idrottslyftets pengar varje år under tio år för att bygga två-tre kunskapsmiljöer bestående av tvärsektoriella kompetenser för att jobba med hur framtidens idrottsorganisationer ska designas, ledas och utvecklas. Låt forskare, företagare, idrottsledare, konstnärer, managementkonsulter, lantbrukare, barn… arbeta kreativt och aktionsinriktat med tunga frågor på ett integrerat sätt.
Dessa miljöer måste få friheten att ifrågasätta även det mest “heliga”, som frågan om SISU idrottsutbildarna ska få ha det “monopol” som de idag har på att bistå idrottsföreningar med utveckling. Eller frågan om det kan vara lika OK att använda skattepengar till att anställa föreningsledare som att lägga dessa på konferensavgifter på Ronneby Brunn (jag har varit med om fall då de som delat ut pengar för idrottslyftet svarat “Nej”).
Och för att förekomma det som brukar anföras, jag vet att många idrottsföreningar inte har så stora ekonomiska problem och att de fungerar alldeles utmärkt. Det är inte dom vi pratar om. Vi pratar om de andra, och de är många nog.
Idrott är viktigt för oss människor, på fler plan än vad vi ofta klarar av att uppmärksamma. Det finns därför anledning att ta ett rejält tag i frågorna och inte längre nöja oss med det bristande ledarskap som i många fall ligger bakom problemen. Dock är det inte alls alltid som de största bristerna finns i föreningens styrelse. De kan finnas på helt andra nivåer i “idrottssystemet”, som hos kommunerna, i SISU eller distriktets idrottsförbund. Det måste vi också våga prata om. Och åtgärda. Men då måste vi först ur låsta positioner och vilja tänka och göra nytt.