Öka intäkterna?

Förra veckan jag ett pass med idrottsföreningar i Värnamo-området (arrangerat av SISU). Temat var hur man ska öka intäkterna i föreningen. Jag utgick från en berättelse från en idrottsförening jag själv var involverad i för tio år sedan och sedan diskuterade vi kopplingar till de närvarande föreningarna.

Det fanns en samstämmighet om svårigheten att rekrytera personer som gör jobb i föreningen och att åstadkomma lite större förändringar. Samtidigt är detta viktiga nycklar för att öka intäkterna.

En sak som kan vara användbar är att öka transparansen, dvs “öppna upp böckerna” för medlemmarna. Visa vad verksamheten kostar per person, gärna på detaljnivå för att öka förståelsen. Vad kostar el, vatten, kopieringsmaskin, telefon, gräsklippning, etc. Fler än vi tror, har inte en aning om hur mycket det kostar. Jag tror förståelsen är viktig för att motivera till att hjälpa till och medverka till större förändringar av föreningen.

Ekonomisk kompetens – vad är det?

I en artikel i Sundsvalls tidning intervjuas jag om idrottsföreningars ekonomi. Bakgrunden är att Sundsvalls Dragons, Timrå IK, GIF Sundsvall och Granlo IK har stora ekonomiska problem. En fråga jag fick handlar om ekonomi-kompetensen i klubbarna. Mitt svar är att den generellt sett är för låg. Detta “prövar” tidningen genom att fråga klubbarna vad de anser om saken. I en annan artikel svarar klubbarna att de har tillräcklig kompetens. Inte helt oväntat.

Frågan är dock hur man ska förstå det faktum att de inte får ihop sin ekonomi? Bevisligen måste ju något saknas. Rätt ofta verkar klubbarna ha “lite otur”, de råkar helt enkelt få för lite intäkter, p g a lågkonjunktur, för få doers, för lite publik, för mycket konkurrens, osv.

Och, frågan är ju vad som avses med att ekonomisk kompetens. Klubbchefen i GIF Sundsvall säger i nämnda artikel följande på frågan om kompetens:

– Jag har inte satt mig in i hur det är i andra klubbar, men jag tror inte att det är de ekonomiska kunskaperna som brister. Snarare att man kanske har för höga sportsliga ambitioner. 

Klubbdirektören i Sundsvall Dragons säger:

– Vi kan ej uttala oss om andra, tror dock att det handlar oerhört mycket om konjunkturen just nu.

Ibland verkar det som att man med ekonomi menar kunskapen om bokföring. Att förstå ekonomi på detta sätt är ett stort misstag.

Ekonomi brukar definieras som läran om hushållning av begränsade resurser. Att låta (för) höga sportsliga ambitioner styra föreningen så att man hamnar i djupa ekonomiska problem är just att inte hushålla med begränsade resurser. Att kunna ekonomi är att förstå att man måste koppla ihop organisationens olika ambitioner (mål) med dess medel (resurser) och med intressenternas (kundernas) behov och hur man kan göra (bl a med hjälp av olika verktyg).

Ekonomisk kompetens är att förstå att man inte bara skyller på lågkonjunktur, utan ser till att anpassa sin verksamhet utifrån hur verkligheten ser ut. Det innebär att man måste se flera år framåt och ta höjd för att man ibland har lite “otur” med det ena och det andra. Duktiga företagare ser till att skapa buffertar som kan användas när det är “missväxtår”.

Visst kan man ha otur. Visst ska man sikta högt. Visst kan det gå lite sämre än man räknat med gällande försäljningen. Men det är skillnad på att driva föreningen utifrån en gedigen ekonomisk kompetens och att ha folk som kan bokföring och lite annat som hör till. Att inte förstå det är just ett tecken på det jag menar.

 

 

 

Att våga säga nej

Det finns föreningar som vågar säga nej till spel högre upp i seriesystemet. Ett exempel är Ånge IK. Visst kan det säkert kännas lite surt att gå ner någon division. Det intressanta är ju att det förmodligen blir dubbla vinster: dels sparar man pengar, dels fortsätter man ge sina “egna” spelare chansen att spela istället för att värva in spelare från annat håll.

Fler föreningar borde kanske fundera på att tänka likadant. Självklart ska man våga satsa. Men, det gäller att få ihop helheten. När man har det, kör så det ryker. Om inte, fokusera på det som är det mest grundläggande syftet med föreningens verksamhet och på att ha en ekonomi i balans. Satsa kan man alltid göra senare. Det är värre att sitta med stora underskott och sedan (som det blir ibland) låta andra få göra räddningsarbetet.

 

Idrott: i ideell eller privat regi?

SVTplay kan man se ett inslag om hur Idrottssverige förändras. Det sägs några viktiga saker här, bl a om att det finns en betalningsvilja för att som förälder slippa hjälpa till med framplockning av utrustning osv. I inslaget antyds att det finns en risk att det ideella försvinner. “Det är så samhället ser ut nu”. Man jämför med att vi förut inte hade städhjälp.

Det är intressant att komma ihåg att samhället förr byggde mycket på byteshandel. Ungefär som idrotten varit under 1900-talet. “Jag ställer upp med min tid i kiosken, med att sälja lotter… och ni tar hand om mina barn”. På samma sätt som övergången från byteshandel till “pengaekonomi” innebär vissa negativa saker, så innebär den nuvarande förändringen det. Men, det finns också många positiva saker. En ibland bortglömd sak är kompetens. Genom att betala mer, kan vi anställa personer som vet mer om hur man tränar och leder. I alla fall i teorin.

Det ideella kommer inte försvinna. Det tar sig nya uttryck. T ex tycker jag mig märka ett uppsving kring förskola/skola. Allt fler föräldrar ställer upp med sin tid eller med material för att stötta sin skola. Flera förskolor är kooperativ, dvs drivs precis som den klassiska idrottsföreningen. Om resultatet av förändringar inom idrottsbranschen leder till ökat föräldraengagemang i skolan, så vore det ju inte helt fel, eller vad tycker du?

Ekonomistyrning i idrottsföreningar – Uppsatser

Ekonomistyrning i idrottsföreningar är ett ämne som få intresserar sig för, förutom studenter på universiteten runt om i Sverige. Här kommer några exempel.

Gustafsson & Isaksson studerar fyra klubbar på breddnivå (Vimmerby IF, Vetlanda FF, Snöstorp/Nyhem FF, BK Astrio). Frågan är: hur används ekonomistyrning och dess verktyg i föreningarna? Slutsatsen är att det är en bristfällig användning. Man är inte tillräckligt tydlig med styrningen och det är därför svårt att uppnå de mål man sätter upp. En brist är att verksamhetsplaneringen inte är tillräcklig tydlig. Det studenterna inte diskuterar är hur föreningarna ska lyckas bli tydligare.

Lönnerskog & Nyqvist studerar två saker, dels styrelsearbete, dels ekonomistyrningen i Umeå IK, IF Björklöven, Plannja basket, Skellefteå AIK och Sunnanå SK. En kanske förvånande slutsats är att styrelsearbetet har begränsad påverkan på föreningarnas sportsliga framgångar. Det gör däremot ekonomistyrningen. De intervjuade klubbarna anser att elitlicens är något bra, då det lyfter fram de ekonomiska frågorna och tvingar föreningarna att sköta ekonomin på korrekt sätt. Intressant är att föreningarna anser sig ha för lite kunskap om just ideella föreningar men också att de har för lite tid att lägga på styrelsearbetet.

Holmberg studerar klubbar som outsourcat ekonomifunktionen. Här ingår Danderyds GK, Spårvägen Simförening, Uddevalla sim, Växjö HF, SK Neptun och Trollhättan Simsällskap.  Sammanställningen visar att man väljer att outsourca för att spara tid och pengar samt få tillgång till högre kompetens. De som tidigare hade anställd personal kan se att outsourcing blivit billigare, medan de som tidigare skött det helt idellet givetvis fått en ökad kostnad. På plussidan för alla är att man ökat intäkterna pga bättre kontroll över medlems- och anmälningsavgifter och att man fått mer tid över till att bearbeta sponsorer. En sidoeffekt av outsourcing är att det kommer in nya idéer och att man kan få en “knuff” till utveckling.

Ekots granskning

Idag torsdag hade SR Ekot en uppföljning av tisdagens inslag om ekonomiska problem i elitidrottsföreningar. Det handlar om observationen att Haparanda kommun hjälpt hockeyklubben Asplöven med skulder. Frågan som Ekot ställer är om denna typ av uppgörelser mellan kommuner och föreningar ökar eller inte. Svaret är tyvärr att vi inte vet. Det finns ingen statistik över dylika “räddningsaktioner”. Vi har inte heller någon klar bild över hur många uppgörelser det finns, där kommunen hyr anläggningar av föreningar med förmånliga villkor. Villkor som innebär att kommunen ger ett indirekt stöd.

Kommunalrådet i Haparanda motiverar stödet med att föreningen bidrar positivt:

“– Det är naturligtvis så att vi ser att intresset för hockey ökar både i kommunen men även utifrån och det är viktigt för tillväxten, säger Gunnel Simu (S).” (Ekot)

Här skulle det vara intressant att få det exakta underlaget för uttalandet. Hur mäter de att hockeyintresset ökat inom och utifrån, samt hur mäter de relationen mellan detta och kommunens tillväxt? Själv finner jag anledning att vara lite skeptisk till möjligheten att fastställa en tydlig och stark relation.

Vidare kan man fundera på… om man vill öka tillväxten, är det då satsningar på idrottsföreningen och på det sättet, som är det mest effektiva sättet att öka tillväxten eller finns det bättre sätt?

Vill man marknadsföra en kommun eller stad finns det nog fog för antagandet att ett (av flera) bra sätt är att få fram elitidrottslag/elitidrottare som i sin tur omnämns på sportsidorna i rikspress samt i andra medier. Många vittnar om att de känner till en ort genom deras idrottslag. Om det i sin tur leder till att orten får tillväxt… mja, det är ju en annan sak. Forskningen om detta i Sverige är än så länge eftersatt.

I vilket fall, jag tror att det vi kan förvänta oss framöver är att det normala för en ort/kommun/region är att motivera satsningar – och räddningsaktioner – med marknadsföringsvärdet. Föreningarna har också blivit bättre på att lyfta fram nyttan och när det som i Östers IF och IF Elfsborg leder till att man på matchtröjan tydligt trycker stadens (och kommunens) namn, så är det ingen tvekan om att det är ett marknadsföringsvärde som inte kan underskattas. Igår kväll fick t ex (hela) Skottland se “Borås” ett antal gånger under matchen mellan Celtic och Elfsborg.

Däremot vore det bra om vi på bättre sätt kunde mäta nyttorna och effekterna bättre, om inte annat för att slippa en del av kritiken.

Det vore också värdefullt om det gick att ta fram metoder som kunde stödja de fall när räddningsaktioner behövs. Nu är risken stor att man skjuter till pengar utan att ha någon idé om det fortsatta arbetet. Skulder uppstår ju av någon anledning och dessa försvinner inte av att skulderna betalas. Man ska inte nöja sig med att man “bara” råkade felbudgetera lite grann, men att man nu “har koll”. Jag känner till föreningar som flera år i rad överskattat publikintäkterna utan att lära sig något om hur man kan undvika det framöver. Om kommunen inte sätter sig in djupare i föreningens verksamhet är det stor risk att det som man trodde var sista gången man hjälpte föreningen inte alls är den sista.

 

Idrott och ekonomi

Idag tisdag släpper SR information om sin kartläggning av 160 elitidrottsklubbars ekonomi. Föreningarna omfattar olika idrotter, som fotboll, innebandy, basket, speedway, m m. Över häften av klubbarna har haft något ärende hos kronofogden. I tisdagens P1 Morgon fick jag möjligheten att ge några kommentarer.

När de ringde mig i måndags kväll var min första kommentar att det inte var särskilt förvånande. Många aktörer, såväl privata som kommunala organisationer, och privatpersoner har då och då ärenden hos kronofogden. Varför skulle idrottsföreningar skilja sig? Föreställningen om att idrottsföreningar ska vara “vita som snö” har under nog under hela idrottsrörelsens livstid krockat med en mycket mer krass och “solkig” verklighet. Trots det lever den romantiska bilden av den lilla, trevliga, och märk väl – ideella – föreningen som bara gör “goda saker”, kvar.

Det senaste året har dock denna bild utmanats allt mer. “Gymnastikledarskapsaffären” är bara ett exempel. Och då förfasar sig vissa, medan andra ser det mer som ett sundhetstecken. Inte affären i sig förstås, utan att den publika bilden blir mer realistisk.

Jag hör till de senare, även om jag självfallet också tar avstånd från alla “avarter”. Vad som ska betecknas som “avarter” är dock inte i dagens samhälle lika självklart längre. Lika lite som vad en idrottsförening “är” eller “inte är”. Det kanske viktigaste för alla som sysslar med idrott i nuläget är att inte ta så mycket för givet, utan istället öppna upp för samtal och funderingar kring hur vi kan åstadkomma idrott utan den överskuggas av “ekonomiska problem”. Sverige är inte ensamma om att ha problem. I Danmark, Holland, England och Spanien, för att nämna några länder, diskuteras liknande problem.

En del försöker ibland hävda att det är en liten klick föreningar och sporter som det handlar om. Det tror jag är en felaktig inställning. Fenomenet sprider sig, som i Spanien där det förut var fotbollen som var i fokus. Nu visar det sig att handboll och cykling också har bekymmer.

Orsaken till att allt fler drabbas är att vi alla lever i ett samhälle som förändrats/förändras kraftigt. Bl a påverkar nya arbets- och livsmönster de ekonomiska förutsättningarna för idrottsföreningarna. Vem har tid och/eller möjlighet att sitta i föreningens styrelse? Det är inte konstigt om det blir förhastade beslut.

Det är viktigt att inse komplexiteten och jobba med helheten, inte en fråga i taget: allt från hur idrottsföreningar leds i vardagen, till bidragssystemen och till hur kompetensstödet till idrotten ska utformas. Tyvärr saknar jag ett sådant helhetsgrepp. Få intresserar sig för frågan: “hur kan vi bygga en långsiktigt hållbar idrottsförening?”. RF har förvisso nu initierat projekt på temat “morgondagens idrottsförening”. Jag tror dock att vi måste våga satsa större och mer radikalt. Ta 20% av idrottslyftets pengar varje år under tio år för att bygga två-tre kunskapsmiljöer bestående av tvärsektoriella kompetenser för att jobba med hur framtidens idrottsorganisationer ska designas, ledas och utvecklas. Låt forskare, företagare, idrottsledare, konstnärer, managementkonsulter, lantbrukare, barn… arbeta kreativt och aktionsinriktat med tunga frågor på ett integrerat sätt.

Dessa miljöer måste få friheten att ifrågasätta även det mest “heliga”, som frågan om SISU idrottsutbildarna ska få ha det “monopol” som de idag har på att bistå idrottsföreningar med utveckling. Eller frågan om det kan vara lika OK att använda skattepengar till att anställa föreningsledare som att lägga dessa på konferensavgifter på Ronneby Brunn (jag har varit med om fall då de som delat ut pengar för idrottslyftet svarat “Nej”).

Och för att förekomma det som brukar anföras, jag vet att många idrottsföreningar inte har så stora ekonomiska problem och att de fungerar alldeles utmärkt. Det är inte dom vi pratar om. Vi pratar om de andra, och de är många nog.

Idrott är viktigt för oss människor, på fler plan än vad vi ofta klarar av att uppmärksamma. Det finns därför anledning att ta ett rejält tag i frågorna och inte längre nöja oss med det bristande ledarskap som i många fall ligger bakom problemen. Dock är det inte alls alltid som de största bristerna finns i föreningens styrelse. De kan finnas på helt andra nivåer i “idrottssystemet”, som hos kommunerna, i SISU eller distriktets idrottsförbund. Det måste vi också våga prata om. Och åtgärda. Men då måste vi först ur låsta positioner och vilja tänka och göra nytt.

Vinst för Leksands IF

För ett halvår sedan var Leksands IF på ruinens brant. Konkurshot följdes av en rekonstruktion. Företag och skattebetalare fick ställa upp. En del hade starka synpunkter på detta, även om lagen nu är som den är. Bristande “management” finns inom alla typer av sektorer. Vad som däremot känns rätt knepigt nu är att föreningen uppvisar ett överskott på drygt 13 miljoner för senaste räkenskapsåret 2012/2013. Visserligen behöver de ha 7 miljoner för att reglera ackordslikviditeten i augusti, men jag vet inte, det känns bara lite knepigt att de visar så stor vinst. Och, jag vet att de inte behöver, men tänk om de hade sagt att de nu på något sätt skulle återgälda de som ställde upp i vintras. Det hade varit att visa ett modernt, uppfriskande ledarskap, sådär i CSR-tider (Corporate Social Responsibility).

51% igen…

Förslaget om förändringar gällande 51%-regeln gick inte igenom. En del hurrar, andra inte. Bland de glada märks bl a sådana som är a) rädda för att det annars skulle “dundra in” hänsynslösa riskkapitalister och b) att det skulle leda till att deras älskade idrottsförening på något sätt förstörs. Detta är givetvis en möjlig risk. Hur stor? Ingen vet. Förespråkare skulle då kunna säga att det redan idag finns personer som förstör föreningarna. För det behövs inte 51%-majoritet utan t ex bara en rejäl sponsorpost.

Men, om vi nu vänder på frågan. Varför skulle man ta bort spärren? Min personliga synpunkt är att det har med valfrihet att göra. Jag ogillar att staten ska styra en sådan sak. Det har inte med föreningsdemokrati att göra, eftersom det då inte är något som föreningen själv kan bestämma över. Jag vidhåller att föreningen ska bestämma hur den ska drivas och ägas.

OM nu det finns föreningar som tycker att det vore intressant, viktigt, spännande… eller helt enkelt nödvändigt att släppa ifrån sig majoriteten, så låt dem väl då få göra det. Det KAN leda till framgång, men också bakslag. Det KAN leda till att föreningen förstörs, men också inte. Det KAN leda till att andra föreningar därmed lyckas bättre, eller inte.

I fler än ett fall har jag hört att argumenten för att vilja ha 51% är att man då slipper tampas med alla bakåtsträvare i styrelsen. Och då menar dom inte personer som “vackert” värnar föreningsdemokratin, utan som i praktiken hindrar positiv utveckling. “Nej, det går inte. Nej, så har vi aldrig gjort. Nej, det behövs inte”. Inte sällan handlar det om att man inte vill ha in ny eller annan kompetens. Detta har negativa konsekvenser som också är värda att uppmärksamma och erkänna. Detta KAN leda till att föreningen till slut får lägga ner. Dvs, effekten kan bli densamma som om 51%-spärren tas bort.

När det gäller forskning inom området så skulle det till exempel vara intressant att veta hur många föreningar som har vilka problem gällande sin framtida överlevnad. Hur ser ekonomin ut – i det praktiska arbetet? Dvs, en sak är ju om föreningen får ihop sin ekonomi på pappret, en annan är hur mycket slit som ligger bakom, hur mycket svarta pengar det rör sig som och hur mycket annat “filurande” krävs det för att få det att gå ihop? Hur ser kompetensen i föreningarna ut? I hur många stöter man bort nödvändig kompetens eftersom “det ju är en demokrati” – trots att det i praktiken inte alls handlar om en fungerande demokrati utan om att det sitter en kärntrupp som styr allt och där medlemmarna inte har insyn i alla vardagliga – men viktiga – beslut som styrelsen håller på med och därför inte förstår att det som sker inte är i enlighet med deras vilja.

Om vi visste mer om detta, så skulle vi också kunna diskutera bättre kring vilka åtgärder som behövs för att undvika nedgång och/eller främja utvecklingen. Kanske är borttagande av 51%-spärren en mycket bra lösning inom vissa sporter och för vissa föreningar. I andra fall är det kanske helt andra åtgärder som behövs. Att bara sitta på rumpan och säga nej, leder dock ingen vart alls. Och DET tror jag vi alla förlorar på.

Så… nu kvarstår ju spärren och diskussionen är död ett tag. Desto viktigare då att få igång forskning och utveckling, bl a i syfte att stödja de fall där man redan idag ser problem med att spärren finns. Kan man hjälpa dem på något annat sätt än att ta bort spärren?

För fotbollsfantaster är det lätt att idag hänvisa till Tyskland. Men låt oss då göra det ordentligt och grundligt och utforska hur vi kan överföra detta till Sverige. För hittills har vi ju inte lyckats, trots 51%-spärren. Så någonting extra behöver vi förmodligen göra. Frågan är vad. Och hur.

 

 

 

 

 

 

Lönsamhetsanalys?

Vet du egentligen vad föreningens olika verksamheter kostar – om man räknar in allt? Om inte, så kan det vara på sin plats med en lönsamhetsanalys där vi fördelar alla intäkter och kostnader ner på individnivå.

När ni gjort det har ni ett ypperligt material för att starta utvecklingsdiskussioner med föräldrar och andra medlemmar.

Läs mer här