Bidrag – Lägga tid på rätt saker

Vid det mötet som jag refererade till i förrförra inlägget sades en sak jag hade önskat fler hade sagt.

“– Jag tycker vi ska ha ett enkelt system. Det ska inte vara så att de som är duktiga på att skriva ansökningar om bidrag ska gynnas. Det är inte det vi ska ha idrottsledare till, säger hon.”

Det var Eva Nypelius (C-politiker) som menade att det nya förslaget slog hårt mot landsbygdsanläggningarna.

När nu “förenkla-vågen” drar över Sveriges länsstyrelser, hade det varit bra om samma gällde hur idrottsföreningar behandlades av kommuner och andra “stödorganisationer”. I föreningarna saknas tid och ibland också kompetens att hantera alla bidrag. Jag har varit med om fall där man med mer tid och kompetens plötsligt fick ut mer än 50 000 kr mer från olika instanser. Känns ju inte helt bra.

 

Bidrag till föreningar – igen

Angående föregående inlägg…

För dryga tio år sedan var jag med när Växjö kommun skulle harmonisera sitt bidragssystem och lade över driften av fotbollsplaner på föreningarna. I en del fall hade kommunen skött planen, i en del fall föreningen. Med ett penndrag ökade kostnaderna dramatiskt. Planerna var i dåligt skick och när man fick bestämma själv så satsade föreningen en del på att lyfta kvalitén. Man gjorde en del saker som kommunen aldrig hade gjort med planen. Resultatet var en succé. Men totalkostnaden blev över 100 000 kr det första året. Detta exklusive intern arbetskostnad. Nu var det ju så att driftskostnaderna ersattes med 50 %, så klubben, så kommunen fick ändå punga ut med över 50 000 kr. Om det var mer eller mindre än vad det kostat att sköta planerna tidigare vet jag inte. Men, ju mer pengar föreningen själva satsade, desto mer fick kommunen betala, vilket kanske inte riktigt var meningen. Det hade varit mycket intressant att se en efterkalkyl.

Bidrag till föreningar

På Gotland har det blossat upp en strid kring Kultur- och Fritidsnämndens nya förslag för bidrag till idrottsföreningar. Kritiken har varit hård och på måndagskvällen var det ett möte som anordnades av SISU och Gotlands idrottsförbund. Mötet refereras här.

Jag kan inte låta bli att kommentera några saker.

Vice ordförande i nämnden, Hanna Lenholm, säger följande kring varför man minskar driftstödet till de föreningar som har egna anläggningar.

“– Vi vill se att anläggningarna används på rätt sätt. Man ska gynna verksamhet istället för anläggningarna. Som det är i dag får i princip tomma anläggningar lika mycket pengar som de där det är massor av verksamhet, säger hon.[…] vi vill inte att de ska gå till hus och byggnader utan till verksamheter.”

Jag vet inte riktigt hur Hanna menar här. Är en tom anläggning gratis att driva? Det verkar som om det saknas förståelse för att en anläggning kostar mycket pengar, oavsett hur mycket verksamhet som bedrivs. Slitaget blir lite mindre, men mycket är fasta kostnader. Visst kan det framstå som orättvist gentemot idrotter som inte kräver dyra anläggningar på det sättet, men det är ju så det blir med anläggningar. På samma sätt kostar det att ha vägar överallt i Sverige, även om det är få som bor på en del orter. I sammanhanget kan man reflektera över hur gotlänningar brukar hävda att det ska vara “vägkostnad” att åka Gotlandsfärjan – oavsett hur många som åker. “Det är vår landsväg”, brukar man säga.

Hus, byggnader, anläggningar…  är som infrastruktur inom idrott. Anläggningsidrott kostar. Det måste in i kalkylen från början. Det framstår som mycket märkligt att ändra sig senare och bestraffa dem som har för lite verksamhet på anläggningen. Menar man att föreningen på något sätt är “lat” och inte gör tillräckligt mycket för att skapa mer verksamhet? Förmodligen tänker man inte så, utan att man vill belöna de som har mycket verksamhet. Men, effekten blir ju så.

 

Frysboxen som förblev kall

Eftermiddagens seminarium om Idrotten som socialt verktyg utgick från projektet Frysbox, där “ungdomar på glid” fått pröva på thai-boxning kombinerat med dialog om “allt möjligt”. Initiativtagarna framhöll det som en succé, bl a tack vare att externa medel gjort att de kunnat hålla nere kostnaderna. Annars hade inte ungdomarna kunnat delta.

Tyvärr blev seminariet lite förvirrat. Min tolkning var att initiativtagarna ville diskutera just dylika satsningar på “ungdomar på glid” och på hur man kan hitta sätt att möjliggöra för dessa att vara med. Paneldeltagarna, bl a idrottsministern och representanter från Riksidrottsförbundet och Centrum för idrottsforskning, verkade dock tolka det annorlunda. Det blev mest allmänna diskussioner om att svenska idrottsföreningar generellt är toleranta, att det finns idrotter som är billiga att utöva, att det finns projektmedel (Idrottslyft) att söka och att ja, idrott kan vara ett socialt verktyg. Lite oklart var det om någon kunde eller ville göra några förändringar, även om min tolkning lutar åt det nekande hållet.

Detta tycker jag var lite synd. Här fanns en chans att ställa den mer brännande frågan, ska de grundläggande bidragen, kommunala som statliga, öka? Är det månne så att nästan alla föreningar idag har “extra behov” av medel för att kunna tillgodose de krav som det mångkulturella Sverige ställer? Är det kanske dags att inse att normalsituationen för en förening inte är som den var för 30 år sedan? Energikostnaderna har ökat kraftigt. Kraven på ledarkompetens (som kräver betalning) ökar. Komplexiteten vad gäller utövarnas sociala situation ökar.

Om nu idrotten är ett socialt verktyg, vad borde vi då vara beredda att betala? Särskilda projektmedel i all ära, men dessa kräver sin kompetens och administration att hantera. Varför inte bara öka grundbidragen per aktiv medlem? Ja, det är intressant att utforska djupare. Men det blir kanske en annan gång.