Ekonomistyrning i idrottsföreningar – Uppsatser

Ekonomistyrning i idrottsföreningar är ett ämne som få intresserar sig för, förutom studenter på universiteten runt om i Sverige. Här kommer några exempel.

Gustafsson & Isaksson studerar fyra klubbar på breddnivå (Vimmerby IF, Vetlanda FF, Snöstorp/Nyhem FF, BK Astrio). Frågan är: hur används ekonomistyrning och dess verktyg i föreningarna? Slutsatsen är att det är en bristfällig användning. Man är inte tillräckligt tydlig med styrningen och det är därför svårt att uppnå de mål man sätter upp. En brist är att verksamhetsplaneringen inte är tillräcklig tydlig. Det studenterna inte diskuterar är hur föreningarna ska lyckas bli tydligare.

Lönnerskog & Nyqvist studerar två saker, dels styrelsearbete, dels ekonomistyrningen i Umeå IK, IF Björklöven, Plannja basket, Skellefteå AIK och Sunnanå SK. En kanske förvånande slutsats är att styrelsearbetet har begränsad påverkan på föreningarnas sportsliga framgångar. Det gör däremot ekonomistyrningen. De intervjuade klubbarna anser att elitlicens är något bra, då det lyfter fram de ekonomiska frågorna och tvingar föreningarna att sköta ekonomin på korrekt sätt. Intressant är att föreningarna anser sig ha för lite kunskap om just ideella föreningar men också att de har för lite tid att lägga på styrelsearbetet.

Holmberg studerar klubbar som outsourcat ekonomifunktionen. Här ingår Danderyds GK, Spårvägen Simförening, Uddevalla sim, Växjö HF, SK Neptun och Trollhättan Simsällskap.  Sammanställningen visar att man väljer att outsourca för att spara tid och pengar samt få tillgång till högre kompetens. De som tidigare hade anställd personal kan se att outsourcing blivit billigare, medan de som tidigare skött det helt idellet givetvis fått en ökad kostnad. På plussidan för alla är att man ökat intäkterna pga bättre kontroll över medlems- och anmälningsavgifter och att man fått mer tid över till att bearbeta sponsorer. En sidoeffekt av outsourcing är att det kommer in nya idéer och att man kan få en “knuff” till utveckling.

Mer pengar behövs

Visby Ladies är ännu en klubb i raden som tar ännu ett steg mot ökad professionalism i och  med att de nu vill anställa någon för att dra in pengar (se även här). Jag tror det är helt rätt – om än inte problemfritt. Det gäller att lägga upp detta på ett klokt sätt, så man ändå drar nytta av de ideella och ser till att äga de relationer som byggs.

Om gränser

Det verkar som om vi får vänja oss vid att media rapporterar mindre vanliga idrottshändelser. Till tidigare episoder kan vi nu lägga Visby Ladies som omedelbart bryter kontraktet med sina USA-proffs och Sala Silverstaden Innebandyklubb som sparkar sina tränare. I det första fallet hade spelarna hamnat i slagsmål i helgen och tydligen bidragit till att en man hamnat på sjukhus. I det andra fallet hade tränarna druckit alkhol i samband med två bortamatcher i Umeå. En spelare från nämnda klubb har också slutat tack vare att hon druckit. Enligt styrelsen är det nolltolerans som gäller, något som spelaren säger inte varit klart uttalat.

Händelserna är intressanta på flera sätt. Ett är givetvis vad spelare/tränare har gjort. Ett annat är klubbarnas agerande. I båda fallen tar man blixtsnabba beslut och straffar de inblandade. Det kan ses som ett tidens tecken, att nu får det vara nog med personer som inte följer klubbens värderingar. På ett sätt är det ju positivt. Samtidigt smyger sig också tanken in att det finns risk att man i sin längtan efter att framstå som rätt och redig förhastar sig. Risken finns att man inte hinner samla in alla fakta, men främst kanske att man tappar bort nyanserna.

När det gäller alkohol känner jag till en förening som för många år sedan hade en policy att ingen alkohol fick förtäras i samband med cuper. När så föräldrar/ledare satt i solstolarna på kväll två av tre under den där mysiga sommarturneringen, så öppnade en förälder en öl. En ledare reagerade direkt och hänvisade till den nya policyn. Diskussionen tog dock inte slut, utan fortsatte i en oväntad riktning, där man sade att kanske var policyn felaktig. Det kanske var orimligt att man inte skulle få öppna en enda öl. För vad är det för samhälle vi skapar då? Varför skulle en öl vara värre än de som dagarna i ända stå och bolma på cigaretter? Är det bättre att kommunicera “ok med rökning” än “ok med öl i måttliga mängder”? Poängen är att det inte är enkelt att dra gränser. Vad fallen ovan verkar indikera är dock att fler nu i alla fall verkar dra dom, även i handling.