Alla har EN synpunkt

Många, för att inte säga “alla”, har en synpunkt om det här med idrottsföreningars ledning. Det är en observation efter de senaste veckornas möten med människor med anledning av boken och seminariet i Almedalen. Många är kritiska och tycker det är tungt att vara involverad. Det gäller både som aktiv eller som förälder till aktiva.

Vad jag tycker mig se/höra är att det är EN fråga som dominerar synpunkterna: att man inte tar vara på ungdomarna eller att det är för mycket tid som läggs på att jaga intäkter eller att tränare är för dåliga eller att kommunen inte satsar på idrott(sanläggningar) eller…

Det gör det lätt att som motvikt nämna att det finns ju så mycket som är bra också. Det sprids nu en slogan (som sägs vara en vision) om att Svensk idrott = världens bästa idrott. Kanske ligger det något i det. Jag tror dock det finns en risk om vi hanterar varje kritisk synpunkt för sig, istället för att koppla ihop dessa och sammantaget se en mycket problematisk situation för många föreningar. Har de inte (stora) problem idag, är de i flera fall på väg att få det inom snar framtid. Detta är dock svårt att se i de generella siffror som tas fram.

Jag ser framför mig ett stort behov av att på ett “djupare” sätt analysera de fragment vi har och försöka pussla ihop dessa till lite större mosaiker. Kanske passar bitarna ihop på sätt som vi hittills inte förstått? Kanske passar de sämre?

RF:s ordförande Karin Mattsson Wejber lyfter fram att det finns stor variation mellan föreningar. Det tror jag också. Låt oss därför försöka hitta (bättre) sätt att beskriva nuläget, innan vi säger att den ena eller andra synpunkten är fel.

 

 

Frysboxen som förblev kall

Eftermiddagens seminarium om Idrotten som socialt verktyg utgick från projektet Frysbox, där “ungdomar på glid” fått pröva på thai-boxning kombinerat med dialog om “allt möjligt”. Initiativtagarna framhöll det som en succé, bl a tack vare att externa medel gjort att de kunnat hålla nere kostnaderna. Annars hade inte ungdomarna kunnat delta.

Tyvärr blev seminariet lite förvirrat. Min tolkning var att initiativtagarna ville diskutera just dylika satsningar på “ungdomar på glid” och på hur man kan hitta sätt att möjliggöra för dessa att vara med. Paneldeltagarna, bl a idrottsministern och representanter från Riksidrottsförbundet och Centrum för idrottsforskning, verkade dock tolka det annorlunda. Det blev mest allmänna diskussioner om att svenska idrottsföreningar generellt är toleranta, att det finns idrotter som är billiga att utöva, att det finns projektmedel (Idrottslyft) att söka och att ja, idrott kan vara ett socialt verktyg. Lite oklart var det om någon kunde eller ville göra några förändringar, även om min tolkning lutar åt det nekande hållet.

Detta tycker jag var lite synd. Här fanns en chans att ställa den mer brännande frågan, ska de grundläggande bidragen, kommunala som statliga, öka? Är det månne så att nästan alla föreningar idag har “extra behov” av medel för att kunna tillgodose de krav som det mångkulturella Sverige ställer? Är det kanske dags att inse att normalsituationen för en förening inte är som den var för 30 år sedan? Energikostnaderna har ökat kraftigt. Kraven på ledarkompetens (som kräver betalning) ökar. Komplexiteten vad gäller utövarnas sociala situation ökar.

Om nu idrotten är ett socialt verktyg, vad borde vi då vara beredda att betala? Särskilda projektmedel i all ära, men dessa kräver sin kompetens och administration att hantera. Varför inte bara öka grundbidragen per aktiv medlem? Ja, det är intressant att utforska djupare. Men det blir kanske en annan gång.

Att stimulera utveckling..

I Almedalen lyssnade jag nyss på Josh Lerner som forskar bl a om huruvida politiker kan stimulera entreprenörskap/innovation eller inte. Hans budskap är att det går, men att det finns många fel att göra. Det finns en “boulevard of broken dreams” med exempel. Intressant var att ett vanligt fel är att man sprider ut medel/bidrag allt för mycket. Det blir “för tunt” för att kunna ge någon effekt. Detta görs i en missriktad “rättvisetanke” som – även om den är god – inte leder till vidare utveckling.

Närmast att tänka på här är hur en del aktörer inom idrottsrörelsen agerat när det gäller handslaget/idrottslyftet. Det är nämligen precis denna rättvisetanke som gjort att medel “smetats ut”. I ett exempel fick den sökande föreningen 1/8 av vad man hade sökt, då det ju var så många som hade sökt. Ska vi lyssna till en av världens mest framstående forskare är det ingen god strategi, utan leder tvärtom ytterligare en promenad längs “boulevard of broken dreams”.

Hur ska idrottsföreningar överleva i framtiden?

Den 5 juli kl 9-11 är ni välkomna till Almedalen i Visby till ett seminarium på temat: Hur ska idrottsföreningar överleva i framtiden. Jag presenterar min nya bok (Ledning av idrottsföreningar) och har därefter en öppen diskussion om framtida möjligheter. Spännande deltagare från olika håll kommer vara med. Kom du också! Läs mer här.