Bidrag till föreningar – igen

Angående föregående inlägg…

För dryga tio år sedan var jag med när Växjö kommun skulle harmonisera sitt bidragssystem och lade över driften av fotbollsplaner på föreningarna. I en del fall hade kommunen skött planen, i en del fall föreningen. Med ett penndrag ökade kostnaderna dramatiskt. Planerna var i dåligt skick och när man fick bestämma själv så satsade föreningen en del på att lyfta kvalitén. Man gjorde en del saker som kommunen aldrig hade gjort med planen. Resultatet var en succé. Men totalkostnaden blev över 100 000 kr det första året. Detta exklusive intern arbetskostnad. Nu var det ju så att driftskostnaderna ersattes med 50 %, så klubben, så kommunen fick ändå punga ut med över 50 000 kr. Om det var mer eller mindre än vad det kostat att sköta planerna tidigare vet jag inte. Men, ju mer pengar föreningen själva satsade, desto mer fick kommunen betala, vilket kanske inte riktigt var meningen. Det hade varit mycket intressant att se en efterkalkyl.

Bidrag till föreningar

På Gotland har det blossat upp en strid kring Kultur- och Fritidsnämndens nya förslag för bidrag till idrottsföreningar. Kritiken har varit hård och på måndagskvällen var det ett möte som anordnades av SISU och Gotlands idrottsförbund. Mötet refereras här.

Jag kan inte låta bli att kommentera några saker.

Vice ordförande i nämnden, Hanna Lenholm, säger följande kring varför man minskar driftstödet till de föreningar som har egna anläggningar.

“– Vi vill se att anläggningarna används på rätt sätt. Man ska gynna verksamhet istället för anläggningarna. Som det är i dag får i princip tomma anläggningar lika mycket pengar som de där det är massor av verksamhet, säger hon.[…] vi vill inte att de ska gå till hus och byggnader utan till verksamheter.”

Jag vet inte riktigt hur Hanna menar här. Är en tom anläggning gratis att driva? Det verkar som om det saknas förståelse för att en anläggning kostar mycket pengar, oavsett hur mycket verksamhet som bedrivs. Slitaget blir lite mindre, men mycket är fasta kostnader. Visst kan det framstå som orättvist gentemot idrotter som inte kräver dyra anläggningar på det sättet, men det är ju så det blir med anläggningar. På samma sätt kostar det att ha vägar överallt i Sverige, även om det är få som bor på en del orter. I sammanhanget kan man reflektera över hur gotlänningar brukar hävda att det ska vara “vägkostnad” att åka Gotlandsfärjan – oavsett hur många som åker. “Det är vår landsväg”, brukar man säga.

Hus, byggnader, anläggningar…  är som infrastruktur inom idrott. Anläggningsidrott kostar. Det måste in i kalkylen från början. Det framstår som mycket märkligt att ändra sig senare och bestraffa dem som har för lite verksamhet på anläggningen. Menar man att föreningen på något sätt är “lat” och inte gör tillräckligt mycket för att skapa mer verksamhet? Förmodligen tänker man inte så, utan att man vill belöna de som har mycket verksamhet. Men, effekten blir ju så.

 

Barnen ska inte behöva välja?

I Gästrikland har man nu gjort en överenskommelse mellan några idrotter om när olika idrotter ska prioriteras. Det gäller såvitt jag kan se innebandy, fotboll och ishockey.

– Nu tar vi ett gemensamt ansvar för att barn och ungdomar till och med 15 år ska kunna hålla på med fler idrotter samtidigt. Vi ska i största möjligaste mån organisera våra aktiviteter så att barn och ungdomar inte ”tvingas att välja” aktivitet, säger Ann-Gerd Bergdahl. (RF:s hemsida)

Det låter ju bra. Eller inte. Det är lite svårt att veta hur man ska förhålla sig. De hade gärna fått berätta lite mer om detaljerna kring detta. Handlar det om seriespelet? Eller träningen också? Ska man inte erbjuda någon fotbollsträning alls när det är hockeysäsong? Om så, hur bra känns det för tjejen som inte spelar hockey men som gärna hade fortsatt träna fotboll? Vad ska hon göra då? Hon lär ju tappa träningsmässigt jämfört med de som tränar/spelar hockey. För att inte tappa måste hon börja träna någon annan sport alltså – eller? Eller, om träningen får fortsätta, tappar jag då inte ändå jämfört med de som fortsätter träna fotboll medan jag tränar hockey? Här funderar jag lite…

Generellt funderar jag också på vår tro på att vi uppifrån kan styra fram “det vackra och goda”. Är problemet verkligen entydigt definierat? Vilka är de negativa konsekvenserna?

Om det nu är svårigheten att välja som leder till press, vad händer med alla andra krockar som finns och som pressar fram val: innebandyträning kl 09.45 eller handbollsträning kl 10.00? Min snart 6-årige son tvingas nu välja varje lördag. Borde inte man bestämma “uppifrån” att sådana krockar borde planeras bort? Hans gymnastikträning håller på ända till maj. Ska man ändra på det också, eftersom fotbollen då dragit igång?

Jag funderar också på hur det blir när han vill börja spela musikinstrument. Kan man då begära att de skiljer på exempelvis gitarr och trummor i olika säsonger som inte överlappar, så han kan lära sig båda instrumenten?

När jag var 8 år ville jag börja spela ishockey. Min pappa sa att jag fick välja mellan fotboll och ishockey. Jag valde fotboll. Lite tråkigt, men jag förstår än idag att de inte hade tid att skjutsa mig flera gånger i veckan (för långt att cykla). Fast visst hade det varit bra om någon “uppifrån” hade ordnat så att jag inte behövde välja.

Visst, jag förstår ju hur man tänker, men samtidigt blir jag fundersam. Vad är egentligen problemet? Vems är problemet? Går det över huvudtaget att lösa? Eller är det ändå så att vi människor, vuxna som barn, måste acceptera att vi inte kan göra allting vi önskar utan måste välja?

 

Ekonomisk kompetens – vad är det?

I en artikel i Sundsvalls tidning intervjuas jag om idrottsföreningars ekonomi. Bakgrunden är att Sundsvalls Dragons, Timrå IK, GIF Sundsvall och Granlo IK har stora ekonomiska problem. En fråga jag fick handlar om ekonomi-kompetensen i klubbarna. Mitt svar är att den generellt sett är för låg. Detta “prövar” tidningen genom att fråga klubbarna vad de anser om saken. I en annan artikel svarar klubbarna att de har tillräcklig kompetens. Inte helt oväntat.

Frågan är dock hur man ska förstå det faktum att de inte får ihop sin ekonomi? Bevisligen måste ju något saknas. Rätt ofta verkar klubbarna ha “lite otur”, de råkar helt enkelt få för lite intäkter, p g a lågkonjunktur, för få doers, för lite publik, för mycket konkurrens, osv.

Och, frågan är ju vad som avses med att ekonomisk kompetens. Klubbchefen i GIF Sundsvall säger i nämnda artikel följande på frågan om kompetens:

– Jag har inte satt mig in i hur det är i andra klubbar, men jag tror inte att det är de ekonomiska kunskaperna som brister. Snarare att man kanske har för höga sportsliga ambitioner. 

Klubbdirektören i Sundsvall Dragons säger:

– Vi kan ej uttala oss om andra, tror dock att det handlar oerhört mycket om konjunkturen just nu.

Ibland verkar det som att man med ekonomi menar kunskapen om bokföring. Att förstå ekonomi på detta sätt är ett stort misstag.

Ekonomi brukar definieras som läran om hushållning av begränsade resurser. Att låta (för) höga sportsliga ambitioner styra föreningen så att man hamnar i djupa ekonomiska problem är just att inte hushålla med begränsade resurser. Att kunna ekonomi är att förstå att man måste koppla ihop organisationens olika ambitioner (mål) med dess medel (resurser) och med intressenternas (kundernas) behov och hur man kan göra (bl a med hjälp av olika verktyg).

Ekonomisk kompetens är att förstå att man inte bara skyller på lågkonjunktur, utan ser till att anpassa sin verksamhet utifrån hur verkligheten ser ut. Det innebär att man måste se flera år framåt och ta höjd för att man ibland har lite “otur” med det ena och det andra. Duktiga företagare ser till att skapa buffertar som kan användas när det är “missväxtår”.

Visst kan man ha otur. Visst ska man sikta högt. Visst kan det gå lite sämre än man räknat med gällande försäljningen. Men det är skillnad på att driva föreningen utifrån en gedigen ekonomisk kompetens och att ha folk som kan bokföring och lite annat som hör till. Att inte förstå det är just ett tecken på det jag menar.

 

 

 

Att våga säga nej

Det finns föreningar som vågar säga nej till spel högre upp i seriesystemet. Ett exempel är Ånge IK. Visst kan det säkert kännas lite surt att gå ner någon division. Det intressanta är ju att det förmodligen blir dubbla vinster: dels sparar man pengar, dels fortsätter man ge sina “egna” spelare chansen att spela istället för att värva in spelare från annat håll.

Fler föreningar borde kanske fundera på att tänka likadant. Självklart ska man våga satsa. Men, det gäller att få ihop helheten. När man har det, kör så det ryker. Om inte, fokusera på det som är det mest grundläggande syftet med föreningens verksamhet och på att ha en ekonomi i balans. Satsa kan man alltid göra senare. Det är värre att sitta med stora underskott och sedan (som det blir ibland) låta andra få göra räddningsarbetet.

 

Om en innebandymatch

P4 Gotland har nu en programserie de kallar Radio IF. Ett kul initiativ som tar oss närmare den idrottsliga verkligheten. I ett avsnitt tittar de närmare på det som skedde runt omkring innebandymatchen Endre IF – Sala Silverstaden IB den 18 oktober. De pratar med folk som hjälper till, lagledaren, tränaren, fans och spelare. Vi får också en kort lyssning på hur det skriks från bänken under matchen.

I all sin enkelhet är det en fin illustration av hur det kan vara att arrangera elitidrott. Lyssna gärna via spelaren nedan. (Sista 10 min är nyheter). (länk till sidan här).

Själv slås jag bland annat av…

  • att domarna måste hämtas (på hur många platser i Sverige görs det?)
  • att det i Visby finns världsstjärnor i innebandy (kanske inte det alla i första hand tänker på)
  • att en funktionär kan lägga ungefär 4-5 timmar på en match
  • att en del skriker otroligt mycket under en match (och jag funderar på vad det leder till)
  • att sponsorer erbjuds kaffe och smörgåstårta i paus (inte öl som ofta inom fotbollen. Eller, det nämns inte i alla fall)

 

 

EASM2013: Effekter av en professionell klubb

På EASM2013-konferensen lyssnade jag på en presentation av en studie som syftar till …”to capture the impact of professional sport clubs on their local market”. De tittar närmare på NHL-klubbar (bl a Ottawa Senators). De har identifierat 160 faktorer (så här långt…) och kategoriserar de på några olika sätt. Ett exempel är spridning av en positiv sinnesstämning, en annan är att det pågår olika “Community”-projekt som syftar till att möjliggöra för människor som av olika skäl (ekonomiska, tradition…) inte sett ishockey, få se en match.

De syftar till att utveckla ett “scorecard” där olika effekter kan inplaceras för att ge en översikt över vad som sker och vad som kan ske (något de fick en del kritik för eftersom det var svårt att veta vem som skulle använda det och varför).

En reflektion är att presentationen är ännu ett tecken på det stora intresset för relationen mellan idrottsklubbar och samhället. En del görs under rubriken för CSR – Corporate social responsibility – , en del utifrån att myndigheter börjar upptäcka nyttan med idrottsklubbar (eller vill att de ska göra mer nytta för de pengar de får), men också utifrån att allt fler klubbar börjar se fördelarna med att aktivt arbeta med detta.

Guy Thomas beskrev exempelvis (i en annan presentation) hur man i England har idén om “Big Society”, där man nu vill få lokala idrottsklubbar att ta ett mycket större ansvar för lokalsamhället, t ex genom att öppna upp sig för andra målgrupper. Något, som klubbarna inte är särskilt sugna på, speciellt inte eftersom de inte får mer pengar för det, utan snarare mindre.

LIF-boken recenserad

Boken Ledning av idrottsföreningar som jag gav ut förra året har nu blivit recenserad på Idrottsforum.org. Simon Junström, en historiker från Stockholms universitet, har läst och konkluderar att det är en utmärkt management-handbok för mindre idrottsklubbar. Just det uttrycket är lite roande, med tanke på att en poäng var att inte skriva den som en handbok, något som SISU:s bokförlag ville. I min värld är en handbok mycket mer normativ. Men, det kan ju ses som grader på en skala såklart. Och, det är ingen tvekan om att en ambition var att skriva så att den kunde användas av de som jobbar i och med föreningar.

Recensenten är lite kritisk mot att jag inte reder ut kommersialiseringsbegreppet i boken och menar att “-analysen av föreningens väsen blir lidande”.  Jag har lite svårt att förstå på vilket sätt det blir lidande och hur en teoretisk diskussion om detta skulle bli “- användbar i vässandet av styrnings- och organiseringsarbetet”. Men, jag håller med om att det hade varit roligt att reda ut begreppet. Mitt val var att lämna det till en tänkt lärobok i Sport Management.

En kritik förs också fram mot metoden:

“Forslund skriver att han initialt fått anslagsavslag på grund av ”’svåröverstigliga metodproblem’” (sid. 204). Dessa grundläggande problem kvarstår dessvärre i slutprodukten. Stötestenen är att det etnografiska tillvägagångssättet inte tycks ha varit vägledande under arbetet i föreningen, men kommit till först i efterhand när Forslund kunnat släppa sin roll som aktör för att retrospektivt börja betrakta händelserna utifrån. Utmaningen att balansera dessa roller är i sanning svåröverstiglig – men till författarens försvar ska sägas att han är helt öppen med att arbetsgången förlöpt på detta vis.”

Stötestenen, dvs problemet, verkar vara att jag att jag inte först satt och fundera på vilken forskning jag skulle göra och sedan genomförde den, utan kom på det efter hand. Det kan man ju ha teoretiska funderingar kring. Men det är mycket oklart vad det reella problemet är. Recensenten skriver inte rent ut det som en del skulle anmärka på: det retrospektiva anslaget. Det finns ju alltid en problem med att “idag” försöka komma ihåg och rekapitulera händelser som hände “igår”. Ska vi våga lita på att det som forskaren skriver då är sant? Detta är ju ett problem för forskare som arbetar i den positivistiska traditionen. För andra, som arbetar i en mer socialkonstruktionistisk tradition, är det ett icke-problem.

Som jag skriver i boken, det finns inget sätt att fastställa att en viss berättelse (eller tolkning) är mer rätt än en annan. Hade jag från börjat bestämt mig för att göra forskning i en förening så hade berättelsen eventuellt blivit annorlunda, förmodligen för att jag då hade agerat lite annorlunda. Hade det varit mer rätt? Mycket tveksamt. Mitt agerande hade självfallet påverkats av att jag var en medveten forskare. Nu agerade jag istället mer “naturligt” (….) och satt därefter på mig en forskarhatt. Det finns därför anledning att tro att mitt “datamaterial” faktiskt är mer värt som det är nu, än om jag haft en strategi från början.

Om detta lär dock alla lärda fortsätta att tvista :-).

Det som gör mig mest glad är att recensenten uppskattar de detaljerade beskrivningarna i boken. Jag ville verkligen skriva en bok som gav liv åt idrottsföreningars vardag och som bidra till att fler får en bättre förståelse av hur det är att (försöka) leda en förening. För, det behövs.

 

 

 

Idrott: i ideell eller privat regi?

SVTplay kan man se ett inslag om hur Idrottssverige förändras. Det sägs några viktiga saker här, bl a om att det finns en betalningsvilja för att som förälder slippa hjälpa till med framplockning av utrustning osv. I inslaget antyds att det finns en risk att det ideella försvinner. “Det är så samhället ser ut nu”. Man jämför med att vi förut inte hade städhjälp.

Det är intressant att komma ihåg att samhället förr byggde mycket på byteshandel. Ungefär som idrotten varit under 1900-talet. “Jag ställer upp med min tid i kiosken, med att sälja lotter… och ni tar hand om mina barn”. På samma sätt som övergången från byteshandel till “pengaekonomi” innebär vissa negativa saker, så innebär den nuvarande förändringen det. Men, det finns också många positiva saker. En ibland bortglömd sak är kompetens. Genom att betala mer, kan vi anställa personer som vet mer om hur man tränar och leder. I alla fall i teorin.

Det ideella kommer inte försvinna. Det tar sig nya uttryck. T ex tycker jag mig märka ett uppsving kring förskola/skola. Allt fler föräldrar ställer upp med sin tid eller med material för att stötta sin skola. Flera förskolor är kooperativ, dvs drivs precis som den klassiska idrottsföreningen. Om resultatet av förändringar inom idrottsbranschen leder till ökat föräldraengagemang i skolan, så vore det ju inte helt fel, eller vad tycker du?

Ekonomistyrning i idrottsföreningar – Uppsatser

Ekonomistyrning i idrottsföreningar är ett ämne som få intresserar sig för, förutom studenter på universiteten runt om i Sverige. Här kommer några exempel.

Gustafsson & Isaksson studerar fyra klubbar på breddnivå (Vimmerby IF, Vetlanda FF, Snöstorp/Nyhem FF, BK Astrio). Frågan är: hur används ekonomistyrning och dess verktyg i föreningarna? Slutsatsen är att det är en bristfällig användning. Man är inte tillräckligt tydlig med styrningen och det är därför svårt att uppnå de mål man sätter upp. En brist är att verksamhetsplaneringen inte är tillräcklig tydlig. Det studenterna inte diskuterar är hur föreningarna ska lyckas bli tydligare.

Lönnerskog & Nyqvist studerar två saker, dels styrelsearbete, dels ekonomistyrningen i Umeå IK, IF Björklöven, Plannja basket, Skellefteå AIK och Sunnanå SK. En kanske förvånande slutsats är att styrelsearbetet har begränsad påverkan på föreningarnas sportsliga framgångar. Det gör däremot ekonomistyrningen. De intervjuade klubbarna anser att elitlicens är något bra, då det lyfter fram de ekonomiska frågorna och tvingar föreningarna att sköta ekonomin på korrekt sätt. Intressant är att föreningarna anser sig ha för lite kunskap om just ideella föreningar men också att de har för lite tid att lägga på styrelsearbetet.

Holmberg studerar klubbar som outsourcat ekonomifunktionen. Här ingår Danderyds GK, Spårvägen Simförening, Uddevalla sim, Växjö HF, SK Neptun och Trollhättan Simsällskap.  Sammanställningen visar att man väljer att outsourca för att spara tid och pengar samt få tillgång till högre kompetens. De som tidigare hade anställd personal kan se att outsourcing blivit billigare, medan de som tidigare skött det helt idellet givetvis fått en ökad kostnad. På plussidan för alla är att man ökat intäkterna pga bättre kontroll över medlems- och anmälningsavgifter och att man fått mer tid över till att bearbeta sponsorer. En sidoeffekt av outsourcing är att det kommer in nya idéer och att man kan få en “knuff” till utveckling.