Vem är egentligen resultatfixerad?

I idrottens affärer skrev jag för ett tag sedan en krönika med rubriken “Vem är egentligen resultatfixerad?”. Jag vet att detta är “minerat område”. Många går igång ordentligt på dessa frågor. Just därför är det viktigt att våga ställa de obekväma frågorna. Att våga tänka tvärtom.  Det är så lätt att fastna i en ogenomtänkt “position”.

Min argumentation bygger på att många gör ett tankefel när de vill åtgärda vissa ledares (och kanske också barns) fokus på resultatet. Genom sina åtgärder visar de ju just att resultat är mycket viktigt. Det är så viktigt att vi måste ta bort det. jag har aldrig riktigt förstått det. I stort sett alla barn jag träffat i samband med idrott, från 2 års ålder och uppåt har varit medvetna om resultatet. De är på det klara med att någon lyckades bättre än någon annan. “Jag kom först” till bilen. “Pappa misslyckades fånga bollen, jag gjorde mål”.

Första fotbollsträningen med 70 fyra-/femåriga killar och tjejer för några år sedan gjordes det glasklart att de hade koll. “vi vann med 4-2”. Att de sedan inte alltid hade helt rätt i vilket resultat det blev, är en annan sak. Vi tränare sa till barnen att det inte spelade någon roll vem som vem eller hur mycket det blev. Barnen tittade konstigt på oss. För visst är det liiiite roligare att vinna än förlora – allt annat lika. Det innebar inte att de lade sig ner och grät om de förlorade. Bara att det var lite roligare. Som att det är lite roligare om pappa eller mamma busar vid matbordet än om de inte gör det.

Vi tror att genom att inte formellt räkna resultat i unga år så skulle vi lära barnen något positivt. Det tror jag inte särskilt mycket på. De struntar i det formella resultatet. De vet ändå vem det var som vann. och vilka som förlorade. De har en uppfattning om vilka som var “bra” respektive “dåliga”. Varför skulle vi skämmas över det? Det är väl så det är?

Däremot finns en risk att vi förmedlar ett slags tabu kring detta. Som att det är fel att vinna. Och fel att förlora. Det är synd om de som förlorar. Så vi ska inte nämna något om hur det blev, eller mäta något formellt resultat.

Varför inte låta det vara fullt naturligt att förlora? Ja, några gjorde mer mål än andra. Ni vann/förlorade alla matcher. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att ha kul. Och utvecklas.

Bidrag – Lägga tid på rätt saker

Vid det mötet som jag refererade till i förrförra inlägget sades en sak jag hade önskat fler hade sagt.

“– Jag tycker vi ska ha ett enkelt system. Det ska inte vara så att de som är duktiga på att skriva ansökningar om bidrag ska gynnas. Det är inte det vi ska ha idrottsledare till, säger hon.”

Det var Eva Nypelius (C-politiker) som menade att det nya förslaget slog hårt mot landsbygdsanläggningarna.

När nu “förenkla-vågen” drar över Sveriges länsstyrelser, hade det varit bra om samma gällde hur idrottsföreningar behandlades av kommuner och andra “stödorganisationer”. I föreningarna saknas tid och ibland också kompetens att hantera alla bidrag. Jag har varit med om fall där man med mer tid och kompetens plötsligt fick ut mer än 50 000 kr mer från olika instanser. Känns ju inte helt bra.

 

Bidrag till föreningar – igen

Angående föregående inlägg…

För dryga tio år sedan var jag med när Växjö kommun skulle harmonisera sitt bidragssystem och lade över driften av fotbollsplaner på föreningarna. I en del fall hade kommunen skött planen, i en del fall föreningen. Med ett penndrag ökade kostnaderna dramatiskt. Planerna var i dåligt skick och när man fick bestämma själv så satsade föreningen en del på att lyfta kvalitén. Man gjorde en del saker som kommunen aldrig hade gjort med planen. Resultatet var en succé. Men totalkostnaden blev över 100 000 kr det första året. Detta exklusive intern arbetskostnad. Nu var det ju så att driftskostnaderna ersattes med 50 %, så klubben, så kommunen fick ändå punga ut med över 50 000 kr. Om det var mer eller mindre än vad det kostat att sköta planerna tidigare vet jag inte. Men, ju mer pengar föreningen själva satsade, desto mer fick kommunen betala, vilket kanske inte riktigt var meningen. Det hade varit mycket intressant att se en efterkalkyl.

Bidrag till föreningar

På Gotland har det blossat upp en strid kring Kultur- och Fritidsnämndens nya förslag för bidrag till idrottsföreningar. Kritiken har varit hård och på måndagskvällen var det ett möte som anordnades av SISU och Gotlands idrottsförbund. Mötet refereras här.

Jag kan inte låta bli att kommentera några saker.

Vice ordförande i nämnden, Hanna Lenholm, säger följande kring varför man minskar driftstödet till de föreningar som har egna anläggningar.

“– Vi vill se att anläggningarna används på rätt sätt. Man ska gynna verksamhet istället för anläggningarna. Som det är i dag får i princip tomma anläggningar lika mycket pengar som de där det är massor av verksamhet, säger hon.[…] vi vill inte att de ska gå till hus och byggnader utan till verksamheter.”

Jag vet inte riktigt hur Hanna menar här. Är en tom anläggning gratis att driva? Det verkar som om det saknas förståelse för att en anläggning kostar mycket pengar, oavsett hur mycket verksamhet som bedrivs. Slitaget blir lite mindre, men mycket är fasta kostnader. Visst kan det framstå som orättvist gentemot idrotter som inte kräver dyra anläggningar på det sättet, men det är ju så det blir med anläggningar. På samma sätt kostar det att ha vägar överallt i Sverige, även om det är få som bor på en del orter. I sammanhanget kan man reflektera över hur gotlänningar brukar hävda att det ska vara “vägkostnad” att åka Gotlandsfärjan – oavsett hur många som åker. “Det är vår landsväg”, brukar man säga.

Hus, byggnader, anläggningar…  är som infrastruktur inom idrott. Anläggningsidrott kostar. Det måste in i kalkylen från början. Det framstår som mycket märkligt att ändra sig senare och bestraffa dem som har för lite verksamhet på anläggningen. Menar man att föreningen på något sätt är “lat” och inte gör tillräckligt mycket för att skapa mer verksamhet? Förmodligen tänker man inte så, utan att man vill belöna de som har mycket verksamhet. Men, effekten blir ju så.

 

Barnen ska inte behöva välja?

I Gästrikland har man nu gjort en överenskommelse mellan några idrotter om när olika idrotter ska prioriteras. Det gäller såvitt jag kan se innebandy, fotboll och ishockey.

– Nu tar vi ett gemensamt ansvar för att barn och ungdomar till och med 15 år ska kunna hålla på med fler idrotter samtidigt. Vi ska i största möjligaste mån organisera våra aktiviteter så att barn och ungdomar inte ”tvingas att välja” aktivitet, säger Ann-Gerd Bergdahl. (RF:s hemsida)

Det låter ju bra. Eller inte. Det är lite svårt att veta hur man ska förhålla sig. De hade gärna fått berätta lite mer om detaljerna kring detta. Handlar det om seriespelet? Eller träningen också? Ska man inte erbjuda någon fotbollsträning alls när det är hockeysäsong? Om så, hur bra känns det för tjejen som inte spelar hockey men som gärna hade fortsatt träna fotboll? Vad ska hon göra då? Hon lär ju tappa träningsmässigt jämfört med de som tränar/spelar hockey. För att inte tappa måste hon börja träna någon annan sport alltså – eller? Eller, om träningen får fortsätta, tappar jag då inte ändå jämfört med de som fortsätter träna fotboll medan jag tränar hockey? Här funderar jag lite…

Generellt funderar jag också på vår tro på att vi uppifrån kan styra fram “det vackra och goda”. Är problemet verkligen entydigt definierat? Vilka är de negativa konsekvenserna?

Om det nu är svårigheten att välja som leder till press, vad händer med alla andra krockar som finns och som pressar fram val: innebandyträning kl 09.45 eller handbollsträning kl 10.00? Min snart 6-årige son tvingas nu välja varje lördag. Borde inte man bestämma “uppifrån” att sådana krockar borde planeras bort? Hans gymnastikträning håller på ända till maj. Ska man ändra på det också, eftersom fotbollen då dragit igång?

Jag funderar också på hur det blir när han vill börja spela musikinstrument. Kan man då begära att de skiljer på exempelvis gitarr och trummor i olika säsonger som inte överlappar, så han kan lära sig båda instrumenten?

När jag var 8 år ville jag börja spela ishockey. Min pappa sa att jag fick välja mellan fotboll och ishockey. Jag valde fotboll. Lite tråkigt, men jag förstår än idag att de inte hade tid att skjutsa mig flera gånger i veckan (för långt att cykla). Fast visst hade det varit bra om någon “uppifrån” hade ordnat så att jag inte behövde välja.

Visst, jag förstår ju hur man tänker, men samtidigt blir jag fundersam. Vad är egentligen problemet? Vems är problemet? Går det över huvudtaget att lösa? Eller är det ändå så att vi människor, vuxna som barn, måste acceptera att vi inte kan göra allting vi önskar utan måste välja?

 

Ekonomisk kompetens – vad är det?

I en artikel i Sundsvalls tidning intervjuas jag om idrottsföreningars ekonomi. Bakgrunden är att Sundsvalls Dragons, Timrå IK, GIF Sundsvall och Granlo IK har stora ekonomiska problem. En fråga jag fick handlar om ekonomi-kompetensen i klubbarna. Mitt svar är att den generellt sett är för låg. Detta “prövar” tidningen genom att fråga klubbarna vad de anser om saken. I en annan artikel svarar klubbarna att de har tillräcklig kompetens. Inte helt oväntat.

Frågan är dock hur man ska förstå det faktum att de inte får ihop sin ekonomi? Bevisligen måste ju något saknas. Rätt ofta verkar klubbarna ha “lite otur”, de råkar helt enkelt få för lite intäkter, p g a lågkonjunktur, för få doers, för lite publik, för mycket konkurrens, osv.

Och, frågan är ju vad som avses med att ekonomisk kompetens. Klubbchefen i GIF Sundsvall säger i nämnda artikel följande på frågan om kompetens:

– Jag har inte satt mig in i hur det är i andra klubbar, men jag tror inte att det är de ekonomiska kunskaperna som brister. Snarare att man kanske har för höga sportsliga ambitioner. 

Klubbdirektören i Sundsvall Dragons säger:

– Vi kan ej uttala oss om andra, tror dock att det handlar oerhört mycket om konjunkturen just nu.

Ibland verkar det som att man med ekonomi menar kunskapen om bokföring. Att förstå ekonomi på detta sätt är ett stort misstag.

Ekonomi brukar definieras som läran om hushållning av begränsade resurser. Att låta (för) höga sportsliga ambitioner styra föreningen så att man hamnar i djupa ekonomiska problem är just att inte hushålla med begränsade resurser. Att kunna ekonomi är att förstå att man måste koppla ihop organisationens olika ambitioner (mål) med dess medel (resurser) och med intressenternas (kundernas) behov och hur man kan göra (bl a med hjälp av olika verktyg).

Ekonomisk kompetens är att förstå att man inte bara skyller på lågkonjunktur, utan ser till att anpassa sin verksamhet utifrån hur verkligheten ser ut. Det innebär att man måste se flera år framåt och ta höjd för att man ibland har lite “otur” med det ena och det andra. Duktiga företagare ser till att skapa buffertar som kan användas när det är “missväxtår”.

Visst kan man ha otur. Visst ska man sikta högt. Visst kan det gå lite sämre än man räknat med gällande försäljningen. Men det är skillnad på att driva föreningen utifrån en gedigen ekonomisk kompetens och att ha folk som kan bokföring och lite annat som hör till. Att inte förstå det är just ett tecken på det jag menar.