Strategi i ridverksamhet

I uppsatsen “Företag eller ideell förening? En studie av hur ridskolor i Uppland använder företagsstrategier i sin ideella verksamhet” ger författarna en liten inblick i bl a Uppsala ponnyklubb, Uppsala Akademistall AB, Säva Ridcenter AB och Lurbo ridklubb utifrån perspektivet företagsstrategier. Inte helt oväntat använder aktiebolagen sig av mer av företagsstrategier. En intressant fråga är hur man kan kombinera detta med det ideella syftet? Uppsatsen svarar inte så utförligt på det, men ger ändå en liten ingång till området. Information om uppsatsen och möjlighet att ladda ner hittar du här.

Är tränarbyte i ishockey något att ha?

I en studie av svensk ishockey kommer forskarna fram till att tränarbyte under säsong har negativ – inte positiv – effekt. Artikeln heter Coach Succession and Team Performance: The Impact of Ability and Timing — Swedish Ice Hockey Data och publicerades i Journal of Quantitative Analysis in Sports (vol 5, no 1-2). Författare är Khalik Salman, Leif Arnesson, Leif och Ghazi Shukur.

Rapport om Talangutveckling

För några år sedan gjorde PG Fahlström vid Linnéuniversitetet “En studie om specialidrottsförbundens talangverksamhet”. Det finns flera intressanta iakttagelser i rapporten. En är:

“Förbunden lägger stor vikt vid att finna talangerna tidigt trots att de överlag anser att talang inte är så viktigt, att det är svårt att se dessa talanger tidigt och att man inte har några säkra kriterier att utgå från vid talangidentifiering. Det är lite motsägelsefullt och frågan kan ställas, varför lägger man så mycket tid på att finna talanger om talangen inte är så viktig?”

Även om rapporten har några år på nacken, så är den fortfarande högaktuell. Läs den!

 

 

EASM2013: Effekter av en professionell klubb

På EASM2013-konferensen lyssnade jag på en presentation av en studie som syftar till …”to capture the impact of professional sport clubs on their local market”. De tittar närmare på NHL-klubbar (bl a Ottawa Senators). De har identifierat 160 faktorer (så här långt…) och kategoriserar de på några olika sätt. Ett exempel är spridning av en positiv sinnesstämning, en annan är att det pågår olika “Community”-projekt som syftar till att möjliggöra för människor som av olika skäl (ekonomiska, tradition…) inte sett ishockey, få se en match.

De syftar till att utveckla ett “scorecard” där olika effekter kan inplaceras för att ge en översikt över vad som sker och vad som kan ske (något de fick en del kritik för eftersom det var svårt att veta vem som skulle använda det och varför).

En reflektion är att presentationen är ännu ett tecken på det stora intresset för relationen mellan idrottsklubbar och samhället. En del görs under rubriken för CSR – Corporate social responsibility – , en del utifrån att myndigheter börjar upptäcka nyttan med idrottsklubbar (eller vill att de ska göra mer nytta för de pengar de får), men också utifrån att allt fler klubbar börjar se fördelarna med att aktivt arbeta med detta.

Guy Thomas beskrev exempelvis (i en annan presentation) hur man i England har idén om “Big Society”, där man nu vill få lokala idrottsklubbar att ta ett mycket större ansvar för lokalsamhället, t ex genom att öppna upp sig för andra målgrupper. Något, som klubbarna inte är särskilt sugna på, speciellt inte eftersom de inte får mer pengar för det, utan snarare mindre.

LIF-boken recenserad

Boken Ledning av idrottsföreningar som jag gav ut förra året har nu blivit recenserad på Idrottsforum.org. Simon Junström, en historiker från Stockholms universitet, har läst och konkluderar att det är en utmärkt management-handbok för mindre idrottsklubbar. Just det uttrycket är lite roande, med tanke på att en poäng var att inte skriva den som en handbok, något som SISU:s bokförlag ville. I min värld är en handbok mycket mer normativ. Men, det kan ju ses som grader på en skala såklart. Och, det är ingen tvekan om att en ambition var att skriva så att den kunde användas av de som jobbar i och med föreningar.

Recensenten är lite kritisk mot att jag inte reder ut kommersialiseringsbegreppet i boken och menar att “-analysen av föreningens väsen blir lidande”.  Jag har lite svårt att förstå på vilket sätt det blir lidande och hur en teoretisk diskussion om detta skulle bli “- användbar i vässandet av styrnings- och organiseringsarbetet”. Men, jag håller med om att det hade varit roligt att reda ut begreppet. Mitt val var att lämna det till en tänkt lärobok i Sport Management.

En kritik förs också fram mot metoden:

“Forslund skriver att han initialt fått anslagsavslag på grund av ”’svåröverstigliga metodproblem’” (sid. 204). Dessa grundläggande problem kvarstår dessvärre i slutprodukten. Stötestenen är att det etnografiska tillvägagångssättet inte tycks ha varit vägledande under arbetet i föreningen, men kommit till först i efterhand när Forslund kunnat släppa sin roll som aktör för att retrospektivt börja betrakta händelserna utifrån. Utmaningen att balansera dessa roller är i sanning svåröverstiglig – men till författarens försvar ska sägas att han är helt öppen med att arbetsgången förlöpt på detta vis.”

Stötestenen, dvs problemet, verkar vara att jag att jag inte först satt och fundera på vilken forskning jag skulle göra och sedan genomförde den, utan kom på det efter hand. Det kan man ju ha teoretiska funderingar kring. Men det är mycket oklart vad det reella problemet är. Recensenten skriver inte rent ut det som en del skulle anmärka på: det retrospektiva anslaget. Det finns ju alltid en problem med att “idag” försöka komma ihåg och rekapitulera händelser som hände “igår”. Ska vi våga lita på att det som forskaren skriver då är sant? Detta är ju ett problem för forskare som arbetar i den positivistiska traditionen. För andra, som arbetar i en mer socialkonstruktionistisk tradition, är det ett icke-problem.

Som jag skriver i boken, det finns inget sätt att fastställa att en viss berättelse (eller tolkning) är mer rätt än en annan. Hade jag från börjat bestämt mig för att göra forskning i en förening så hade berättelsen eventuellt blivit annorlunda, förmodligen för att jag då hade agerat lite annorlunda. Hade det varit mer rätt? Mycket tveksamt. Mitt agerande hade självfallet påverkats av att jag var en medveten forskare. Nu agerade jag istället mer “naturligt” (….) och satt därefter på mig en forskarhatt. Det finns därför anledning att tro att mitt “datamaterial” faktiskt är mer värt som det är nu, än om jag haft en strategi från början.

Om detta lär dock alla lärda fortsätta att tvista :-).

Det som gör mig mest glad är att recensenten uppskattar de detaljerade beskrivningarna i boken. Jag ville verkligen skriva en bok som gav liv åt idrottsföreningars vardag och som bidra till att fler får en bättre förståelse av hur det är att (försöka) leda en förening. För, det behövs.

 

 

 

Ekots granskning

Idag torsdag hade SR Ekot en uppföljning av tisdagens inslag om ekonomiska problem i elitidrottsföreningar. Det handlar om observationen att Haparanda kommun hjälpt hockeyklubben Asplöven med skulder. Frågan som Ekot ställer är om denna typ av uppgörelser mellan kommuner och föreningar ökar eller inte. Svaret är tyvärr att vi inte vet. Det finns ingen statistik över dylika “räddningsaktioner”. Vi har inte heller någon klar bild över hur många uppgörelser det finns, där kommunen hyr anläggningar av föreningar med förmånliga villkor. Villkor som innebär att kommunen ger ett indirekt stöd.

Kommunalrådet i Haparanda motiverar stödet med att föreningen bidrar positivt:

“– Det är naturligtvis så att vi ser att intresset för hockey ökar både i kommunen men även utifrån och det är viktigt för tillväxten, säger Gunnel Simu (S).” (Ekot)

Här skulle det vara intressant att få det exakta underlaget för uttalandet. Hur mäter de att hockeyintresset ökat inom och utifrån, samt hur mäter de relationen mellan detta och kommunens tillväxt? Själv finner jag anledning att vara lite skeptisk till möjligheten att fastställa en tydlig och stark relation.

Vidare kan man fundera på… om man vill öka tillväxten, är det då satsningar på idrottsföreningen och på det sättet, som är det mest effektiva sättet att öka tillväxten eller finns det bättre sätt?

Vill man marknadsföra en kommun eller stad finns det nog fog för antagandet att ett (av flera) bra sätt är att få fram elitidrottslag/elitidrottare som i sin tur omnämns på sportsidorna i rikspress samt i andra medier. Många vittnar om att de känner till en ort genom deras idrottslag. Om det i sin tur leder till att orten får tillväxt… mja, det är ju en annan sak. Forskningen om detta i Sverige är än så länge eftersatt.

I vilket fall, jag tror att det vi kan förvänta oss framöver är att det normala för en ort/kommun/region är att motivera satsningar – och räddningsaktioner – med marknadsföringsvärdet. Föreningarna har också blivit bättre på att lyfta fram nyttan och när det som i Östers IF och IF Elfsborg leder till att man på matchtröjan tydligt trycker stadens (och kommunens) namn, så är det ingen tvekan om att det är ett marknadsföringsvärde som inte kan underskattas. Igår kväll fick t ex (hela) Skottland se “Borås” ett antal gånger under matchen mellan Celtic och Elfsborg.

Däremot vore det bra om vi på bättre sätt kunde mäta nyttorna och effekterna bättre, om inte annat för att slippa en del av kritiken.

Det vore också värdefullt om det gick att ta fram metoder som kunde stödja de fall när räddningsaktioner behövs. Nu är risken stor att man skjuter till pengar utan att ha någon idé om det fortsatta arbetet. Skulder uppstår ju av någon anledning och dessa försvinner inte av att skulderna betalas. Man ska inte nöja sig med att man “bara” råkade felbudgetera lite grann, men att man nu “har koll”. Jag känner till föreningar som flera år i rad överskattat publikintäkterna utan att lära sig något om hur man kan undvika det framöver. Om kommunen inte sätter sig in djupare i föreningens verksamhet är det stor risk att det som man trodde var sista gången man hjälpte föreningen inte alls är den sista.

 

Idrott och ekonomi

Idag tisdag släpper SR information om sin kartläggning av 160 elitidrottsklubbars ekonomi. Föreningarna omfattar olika idrotter, som fotboll, innebandy, basket, speedway, m m. Över häften av klubbarna har haft något ärende hos kronofogden. I tisdagens P1 Morgon fick jag möjligheten att ge några kommentarer.

När de ringde mig i måndags kväll var min första kommentar att det inte var särskilt förvånande. Många aktörer, såväl privata som kommunala organisationer, och privatpersoner har då och då ärenden hos kronofogden. Varför skulle idrottsföreningar skilja sig? Föreställningen om att idrottsföreningar ska vara “vita som snö” har under nog under hela idrottsrörelsens livstid krockat med en mycket mer krass och “solkig” verklighet. Trots det lever den romantiska bilden av den lilla, trevliga, och märk väl – ideella – föreningen som bara gör “goda saker”, kvar.

Det senaste året har dock denna bild utmanats allt mer. “Gymnastikledarskapsaffären” är bara ett exempel. Och då förfasar sig vissa, medan andra ser det mer som ett sundhetstecken. Inte affären i sig förstås, utan att den publika bilden blir mer realistisk.

Jag hör till de senare, även om jag självfallet också tar avstånd från alla “avarter”. Vad som ska betecknas som “avarter” är dock inte i dagens samhälle lika självklart längre. Lika lite som vad en idrottsförening “är” eller “inte är”. Det kanske viktigaste för alla som sysslar med idrott i nuläget är att inte ta så mycket för givet, utan istället öppna upp för samtal och funderingar kring hur vi kan åstadkomma idrott utan den överskuggas av “ekonomiska problem”. Sverige är inte ensamma om att ha problem. I Danmark, Holland, England och Spanien, för att nämna några länder, diskuteras liknande problem.

En del försöker ibland hävda att det är en liten klick föreningar och sporter som det handlar om. Det tror jag är en felaktig inställning. Fenomenet sprider sig, som i Spanien där det förut var fotbollen som var i fokus. Nu visar det sig att handboll och cykling också har bekymmer.

Orsaken till att allt fler drabbas är att vi alla lever i ett samhälle som förändrats/förändras kraftigt. Bl a påverkar nya arbets- och livsmönster de ekonomiska förutsättningarna för idrottsföreningarna. Vem har tid och/eller möjlighet att sitta i föreningens styrelse? Det är inte konstigt om det blir förhastade beslut.

Det är viktigt att inse komplexiteten och jobba med helheten, inte en fråga i taget: allt från hur idrottsföreningar leds i vardagen, till bidragssystemen och till hur kompetensstödet till idrotten ska utformas. Tyvärr saknar jag ett sådant helhetsgrepp. Få intresserar sig för frågan: “hur kan vi bygga en långsiktigt hållbar idrottsförening?”. RF har förvisso nu initierat projekt på temat “morgondagens idrottsförening”. Jag tror dock att vi måste våga satsa större och mer radikalt. Ta 20% av idrottslyftets pengar varje år under tio år för att bygga två-tre kunskapsmiljöer bestående av tvärsektoriella kompetenser för att jobba med hur framtidens idrottsorganisationer ska designas, ledas och utvecklas. Låt forskare, företagare, idrottsledare, konstnärer, managementkonsulter, lantbrukare, barn… arbeta kreativt och aktionsinriktat med tunga frågor på ett integrerat sätt.

Dessa miljöer måste få friheten att ifrågasätta även det mest “heliga”, som frågan om SISU idrottsutbildarna ska få ha det “monopol” som de idag har på att bistå idrottsföreningar med utveckling. Eller frågan om det kan vara lika OK att använda skattepengar till att anställa föreningsledare som att lägga dessa på konferensavgifter på Ronneby Brunn (jag har varit med om fall då de som delat ut pengar för idrottslyftet svarat “Nej”).

Och för att förekomma det som brukar anföras, jag vet att många idrottsföreningar inte har så stora ekonomiska problem och att de fungerar alldeles utmärkt. Det är inte dom vi pratar om. Vi pratar om de andra, och de är många nog.

Idrott är viktigt för oss människor, på fler plan än vad vi ofta klarar av att uppmärksamma. Det finns därför anledning att ta ett rejält tag i frågorna och inte längre nöja oss med det bristande ledarskap som i många fall ligger bakom problemen. Dock är det inte alls alltid som de största bristerna finns i föreningens styrelse. De kan finnas på helt andra nivåer i “idrottssystemet”, som hos kommunerna, i SISU eller distriktets idrottsförbund. Det måste vi också våga prata om. Och åtgärda. Men då måste vi först ur låsta positioner och vilja tänka och göra nytt.

Idrott och arbetsliv

En trend nu är att man i företag ger sig ut på olika hälsoaktiviteter, inte sällan med tävlingsinslag. Forskaren Göran Kentää varnar nu för baksidorna. Alla gillar inte tävlingar och riskerar då att hamna utanför. Det kan vara värt att komma ihåg att individer utan tävlingsintresse kan vara mycket viktiga för organisationens prestationer. Så, ta hand om dem – också.